Allt färre unga människor i Finland tror på Gud. Särskilt unga kvinnor säger att de aldrig haft en tro eller att de tappat den de möjligen haft. 29% av kvinnor i åldern 25-34 år sade sig ha tappat sin tro jämfört med 22% av männen i samma ålderskategori. Av samtliga kvinnor i 25-34 års ålder sade 55% att de inte tror på Gud, 23% vet inte och endast 25% menar sig tro på Gud. (Luth.) kyrkans forskningsanstalt har publicerat sin senaste rapport om finländarnas tro efter att ha frågat 1229 finländare i åldern 15-74 år om religion och tro under hösten 2018.
De sammanlagda siffrorna för alla ålderskategorier fördelas enligt följande: 40% tror inte på Gud, 26% vet inte och 34% tror på Gud. Föga förvånande att man finner fler troende i högre åldrar hos både män och kvinnor, med fler troende kvinnor än män i högre åldrar.
En intressant fråga som ställdes var: ”Skulle du säga att du är ”pånyttfödd” eller att du har upplevt ”pånyttfödelse”, dvs. har det varit en vändpunkt i ditt liv då du överlåtit dig till Kristus?”
I ålderskategorin 25-34 år säger endast 4% av kvinnorna att de haft denna vändpunkt i sitt liv då de överlåtit sig till Kristus. För männen var motsvarande siffra 6%. För alla ålderskategorier sammanlagt var det 8% av de svarande i den här undersökningen som haft upplevelsen av överlåtelse till Kristus, dvs. ”pånyttfödelse”.
Den kristna trons minskande närvaro i finländarnas liv återspeglas i minskande dopsiffror, men fortfarande så döps drygt 70 % av finländarna in i den lutherska kyrkan. Men trots dop och konfirmation är det bara 34% som säger sig tro på Gud, och bara 8% som menar sig ha ”överlåtit sig till Kristus” och ”upplevt pånyttfödelse”.
Man kan naturligtvis dra olika slutsatser, men uppenbart är ändå att majoriteten av Finlands folk (alla ålderskategorier) inte tror på den Gud som Bibeln presenterar och som de kristna kyrkorna predikar om. Det borde påverka kyrkornas fokus och prioriteringar.
Den anslutning till (luth.) kyrkan som sker genom ett ”barndop”, där personens egna vilja inte kan tillfrågas, blir ofta kontraproduktiv, så att den unga minsann vill visa att den kan och vill välja själv. Vilket då bara kan göras genom ett frigörande från den religiösa koppling som ”tvingats på en”.
Frikyrkornas betoning på det personliga beslutet om att tro på Jesus och bli hans lärjunge har potentiellt en möjlighet att ge en bättre grund för överlåtelse till Kristus. Frikyrkornas genomslagskraft är begränsad och når bara en minoritet av finländarna, men de kunde ännu tydligare betona det personliga beslutets betydelse som både teologiskt och utvecklingspsykologiskt är välgrundat.
För alla kyrkor oberoende teologisk utgångspunkt finns samma problemställning: Hur skapa en gynnsam miljö för trons tillväxt? Hur undervisa tillräckligt tydligt om tro på och överlåtelse till Kristus, pånyttfödelse, personligt lärjungaskap osv. som ger de unga verktyg i tanken att söka sig närmare Gud, snarare än tvärtom?
Hur undvika tomma ritualer som inte bygger på de medverkandes tro utan på tradition och andra bevekelsegrunder? Att delta/tvingas delta i kyrkornas ritualer utan egen tro bekräftar bara det meningslösa i det man upplever och blir ett hinder för framtida trosutveckling.
Så man kan argumentera för att det enda kyrkorna borde fokusera på är den levande, personliga trons tillväxt i församlingen och i sin ”målgrupp”. Och ständigt ifrågasätta traditioner, ”mekanismer” och tomma ritualer som hotar att döda tron. Kanske det är dags även för (luth.) kyrkan att inse att Finland är ett missionsfält med en majoritet av icke-troende som behöver ledas till personlig tro på Jesus, med ”upplevelse av pånyttfödelse” och ”överlåtelse till Kristus” som högsta prioritet.
pingstfi 