I Pingstkyrkan firas nattvarden, eller Herrens måltid, ofta i samband med en gudstjänst. En vanlig praxis är att alla som tror på Jesus inbjuds att delta. Man betonar att måltiden firas, i enlighet med Jesu instruktion, för att minnas Jesu död. Den är också en förkunnelse om hans seger på korset som ger löfte om en framtida gemenskap med Kristus vid hans återkomst. Herrens måltid fungerar också som en bekännelse om tro på den levande och genom den helige Ande närvarande Jesus och om delaktighet i hans kropp, församlingen.
Nattvarden, Herrens måltid, brödsbrytelsen eller eukaristin, praktiseras av alla kristna kyrkor. Till det yttre ser det ganska likartat ut, bröd och bägare välsignas och delas ut. Men, precis som med dopsynen, har olika kyrkor så pass olika förståelse av nattvardens innebörd att man inte kan fira nattvard tillsammans. Hur blev det så här? På vilket sätt skiljer sig pingstkyrkans nattvardssyn från t.ex den lutherska resp. den katolska? Hur resonerar pingstkyrkan kring nattvarden? Vi får gå tillbaka till reformationens århundrade, 1500-talet, för att förstå utvecklingen.
Nattvarden i den katolska kyrkan
Den katolska läran om nattvarden formulerades tydligt under fjärde Laterankonciliet år 1215 då man deklarerade att brödet och vinet förvandlas till Jesu kött och blod när den ordinerade katolska prästen välsignar elementen i nattvarden. Den här synen på nattvarden har man fortfarande. Såhär förklarar katolska kyrkan saken: Enligt katolsk tro förvandlas brödet och vinet i mässan så att Jesus Kristus blir helt och fullt närvarande: brödet och vinet blir till Kristi kropp och blod. Den som är katolik tror att han i nattvarden förenas med Kristus och att vi genom honom förenas med varandra. Nattvarden ger näring till det kristna livet med Jesu kropp under brödets och Jesu blod under vinets gestalt som Jesus själv gjorde i nattvardssalen kvällen före sitt lidande.
Man har alltså läst Jesu ord om att äta hans kött och blod, valt att tolka det bokstavligt och skapat en teologisk förklaring hur det här går till genom nattvarden. Den katolska kyrkan hävdar att brödet och vinet i nattvarden förvandlas till Jesu kött och blod, även om det fortfarande har brödets och vinets gestalt. Det här kallas transsubstantiation. Nattvarden betyder då att bokstavligen ta del av Jesu kött och blod och att förening med Kristus sker genom att ta emot nattvarden.
Reformatorernas nattvardsstrid
De två protestantiska grupperna kring reformatorerna Martin Luther (Wittenberg) respektive Ulrich Zwingli (Zürich) hävdade båda att de stod för den sanna reformationen. Man tänkte ändå att det skulle vara gynnsamt för kampen mot den katolska kyrkan om de olika reformationsanhängarna kunde förenas. Därför kallade lantgreven Filip av Hessen år 1529 Luther och Zwingli till ett möte där de skulle försöka sammanjämka sina tolkningar. Det visade sig att de kunde hitta samsyn om 14 av de 15 punkter man diskuterade.
Men både Martin Luther och Ulrich Zwingli hade utvecklat en egen ny förståelse av den centrala och av Jesus instiftade måltiden. Och just frågan om nattvarden blev den avgörande skillnaden och i den frågan kunde man inte hitta samsyn. Det ledde till att vi nu har dels den lutherska kyrkan som växte fram i Tyskland och dels den reformerta kyrkan som startade i Schweiz. De är båda protestantiska kyrkor framkomna ur reformationen. Olika syn på nattvarden ledde till att man gick skilda vägar.
Luthersk nattvardssyn
Luthers definition av nattvarden bevarar tanken på ”realpresens” som katolska kyrkan hävdar. Luther beskriver Jesu verkliga närvaro ”i, med och under” elementen, dvs. brödet och vinet, men han frångår tanken på att brödet och vinet skulle förvandlas till Jesu kött och blod i det fysiska. Det här kallas konsubstantiation.
I Borgåöverenskommelsen från 1992 formulerar Svenska kyrkan tillsammans med den anglikanska kyrkan en gemensam syn på nattvarden: Vi tror att Kristi kropp och blod är verkligt närvarande, utdelas och mottas under bröd och vin i nattvarden (eukaristin). Så mottar vi Kristi kropp och blod, han som korsfästes och uppstod, och i honom syndernas förlåtelse och alla de övriga välsignelser, som hans lidande har givit oss.
Nattvarden i den reformerta kyrkan
I den ovannämnda diskussionen mellan Luther och Zwingli hävdade Luther att Kristus kunde bli fysiskt närvarande genom nattvarden (i en bokstavlig tolkning av Jesu ord ”detta är min kropp”), medan Zwingli hävdade att Kristus fysiskt var i himlen och att hans närvaro i nattvarden skulle förstås som en andlig närvaro genom den helige Ande. Ingendera kunde backa från sin tolkning och man skiljdes utan att ens kunna erkänna varandra som kristna syskon i tron.
I den reformerta kyrkan som växte fram i Schweiz under Zwinglis ledning (och senare Calvin) utvecklades så en icke-sakramental syn på nattvarden, dvs att nattvarden primärt är en åminnelsehandling (memorialism) där brödet och vinet är symboliska representationer av den andliga verkligheten i Jesu försoningsdöd. Zwingli menade att Anden är aktivt närvarande i nattvarden på samma sätt som han är det i de troendes gemenskap för övrigt. Men nattvardselementen ska ses som tecken som pekar på det som går bortom den synliga verkligheten, nämligen den uppståndne Kristus.
Jean Calvin, som blev den ledande teologen inom den reformerta kyrkan några decennier efter Zwingli, ville understryka Kristi närvaro i nattvarden, att den troende i nattvarden får näring av hans kött och blod genom att bli förenade med honom genom Anden. I den reformerta kyrkan understryks betydelsen av tron hos den som mottar nattvarden. Man ser nattvarden som ett uttryck för Guds förbund med sitt folk. Och man betonar att nattvarden också är ett uttryck för gemenskapen i och med församlingen.
Anabaptister, baptister och pingstvänner
Samtida med Zwingli fanns de som höll med honom i hans syn på nattvarden, men som bröt med honom då han, enligt dem, inte gick tillräckligt långt i sin reformatoriska process. Bland anabaptisterna (troendedöparna) tog teologen Balthasar Hubmaier år 1526 upp frågan om Herrens måltid i en text han skrev för att förklara betydelsen av orden ”Detta är min kropp”. Han argumenterade för att huvudtanken i nattvardsfirandet är en åminnelsehögtid som skulle firas ända tills Jesus återvänder i sin kropp på samma sätt som han for upp till himlen. Därför kan man inte på biblisk grund hävda att Jesu kropp och blod fysiskt är närvarande i nattvarden. Han underströk Jesu uppmaning: ”Gör detta för att minnas mig” liksom också instruktionen av Paulus: ”Så ofta ni äter detta bröd och dricker denna bägare förkunnar ni Herrens död till dess han kommer”.
Hubmaier presenterade också en tolkningsregel som underlättar resonemanget hur man ska förstå bibelns texter: När Bibelns texter är dunkla eller väldigt kortfattade, ur vilket lätt uppstår meningsskiljaktigheter, bör man tyda dessa i ljuset av andra bibeltexter som är klarare och enklare att förstå genom att läsa dem alla parallellt. Den regeln tillämpade han själv i sin text om nattvarden för att hjälpa läsaren att förstå när det handlar om bilder, symboler och när det handlar om bokstavlig betydelse.
Den här nattvardssynen, som således är nära den zwinglianska tolkningen, omfattades av senare anabaptister (mennoniterna) och av deras teologiska arvtagare baptisterna, liksom pingstvännerna. Under årens lopp har lite olika nyanser presenterats, men huvudtanken, att nattvarden är en viktig och av Jesus instiftad åminnelsehögtid, gäller fortfarande.
Pingstkyrkans nattvardssyn
Under många år under 1900-talet talade man i pingstförsamlingarna hellre om ”brödsbrytelse” för att markera skillnad mot den lutherska ”nattvarden”. Numera kan flera termer användas utöver brödsbrytelse; som nattvard, Herrens måltid och eukaristi. Då pingströrelsen växte fram med sina rötter i baptismen i början av 1900-talet, tog man med sig den baptistiska (memorialistiska) nattvardssynen. Precis som med dopet, menade man att brödsbrytelsen var instiftad av Jesus och skulle genomföras regelbundet. Man kallade varken dop eller nattvard för sakrament, eftersom man tagit avstånd från den katolska sakramentsläran. Man underströk snarare att ”ritualen” inte har någon som helst betydelse om inte deltagaren är troende, pånyttfödd, och medveten om den andliga verklighet som de yttre tingen påminner om.
Eftersom man i pingstkyrkan betonar den andliga verkligheten bakom de yttre tingen, så är man friare, rent praktiskt, i hur man går tillväga i nattvardsfirandet. Länge var det vanligt i pingstförsamlingarna att brödet och bägaren skickades runt i bänkarna under brödsbrytelsen för att markera ”alla troendes prästadöme”. Då uttalade bänkgrannen orden om Kristi kropp och blod för den som satt bredvid och tog emot. I pingstförsamlingarna finns idag lite olika praxis hur man går tillväga, rätt vanligt är att man har nattvardsgång, dvs alla går fram till dem som leder nattvarden och tar emot brödet och druvsaften eller alkoholfritt vin. Eftersom man i pingstförsamlingarna tidigt ville vara en alkoholfri miljö valde man att använda druvsaft i stället för vin. Numera kan också alkoholfritt vin användas. Tidigare var man strikt med att endast döpta kunde delta i nattvarden, numera är kutymen att inbjuda alla som tror på Jesus.
I pingstkyrkan delar man alltså inte den katolska/lutherska tanken om ”realpresens”, dvs. att Jesus är fysiskt närvarande i nattvardens element. Men man betonar att när någon i tro och tacksamhet deltar i brödsbrytelsen är Jesus synnerligen (verkligen) närvarande genom den helige Ande. I pingstkyrkan tror man att Jesus verkar genom Anden när den troende deltar i nattvarden. Därför är nattvarden en stund av gemensam bön och tillbedjan där Anden kan verka också genom t.ex. profetiska tilltal.
Brödsbrytelsen/nattvarden uttrycker gemenskap med Jesus och med varandra. I nattvarden erbjuds deltagarna ett tillfälle till självrannsakan, bekännelse om tro på Jesus, betjänande av varandra, förkunnelse om Jesu försoningsverk och återkomst, samt tacksam tillbedjan av Jesus tillsammans med församlingen, Kristi kropp på jorden. Allt det här avser att stärka tro och gemenskap i den samlade församlingsgruppen, samtidigt som man tillsammans ”förkunnar Guds härliga gärningar”.
Nattvarden demonstrerar orden i 1 Pet 2:9-10: Men ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förr inte var ett folk är nu Guds folk, ni som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet.
© Gabriel Grönroos 2026
Litteratur/källor:
Pipkin/Yoder: Balthasar Hubmaier – Theologian of Anabaptism, Plough Publishing House, 2019
Ortlund, Gavin: What it means to be Protestant, Zondervan Reflective, 2024
Smith, Gordon T: The Lord´s Supper – Five views, IVP Academic, 2008
Suomen helluntaiseurakuntien Uskon pääkohdat, Aikamedia, 2014
Warrington, Keith: Pentecostal Theology, T&T Clark, 2008
Papal Encyclical Online: Fourth Lateran Council – 1215:
https://www.papalencyclicals.net/councils/ecum12-2.htm#68
https://www.katolskakyrkan.se/forsamlingsliv/kyrkans-sju-sakrament/eukaristin
D. Martin Luthers Werke. Kritische Gesamtausgabe (Osianders rapport), Band 30, Teil 3. Weimar, 1910,
Pingstkyrkans teologiska rötter – del 5 – Nattvarden
Mycket av pingstkyrkans teologiska resonemang och bibelförståelse bottnar i de upptäckter som gjordes i bibelläsningen under 1500-talets reformatoriska processer. Ambitiösa pingstteologer hävdar naturligtvis att det är från Bibeln man hämtar sin teologiska hållning. Men den ambitionen hade också en del bibelläsare redan på 1500-talet. Mycket av det som pingstkyrkan idag omfattar som bibliskt, kan man känna igen i den ”radikala reformationens” teologiska resonemang.
Därför publiceras här en serie artiklar om olika teologiska (åter)upptäckter som gjordes på 1500-talet (och senare) och som fortfarande delas av pingstkyrkan idag.
Del 1: Troendedopet
Del 2: Den fria kyrkan
Del 3: Alla troendes prästadöme
Del 4: Bibelns auktoritet
Image by Vesa Leppänen from Pixabay
pingstfi.blog 