Följ med på en 3747 km lång rundresa i södra Tanzania med Hanna och Jan-Erik Nyman. De besöker platser där de möter lokala arbetare inom IBRA-nätverket och församlingarna, men besöker också intressanta historiska platser. De får vara med om både sköna naturupplevelser och överraskande strapatser som hör till en långresa i Tanzania. Jan-Erik har skrivit en innehållsrik reseskildring som du här får leva dig in i – luta dig tillbaka i länsstolen, smutta på ditt kaffe eller liknande och låt dig transporteras till södra Tanzania.
–
VÅR RESA LÄNGS SÖDRA SWAHILI KUSTEN OCH TUNDURU 3-21 MARS 2026
SYFTE
Resan som jag och Hanna genomförde syftade till att följa upp och utvärdera arbetet på några strategiska platser, samt uppmuntra, coacha och träna nyckelpersoner. Benjamin har alldeles för mycket på sitt bord just nu. Eftersom vi känner väl till arbetet och personerna så kunde vi kliva in och avlasta. För oss är det en hjärtesak att finnas med och fortsätta stötta och uppmuntra dem som bär visionen i fält.
Under en del av resan hade vi sällskap av ett team med Axel Nordman från Finland som nu arbetar deltid med IBRA Östafrika och två personer från Habari Maalum Media (produktionsansvarig och chaufför). De anslöt till resan i Kilwa och vände om i Tunduru för att stanna till i Dar es Salaam. Deras fokus var att dokumentera arbetet och producera informations och undervisningsfilmer, samtidigt som Axel tränade den lokala personalen i videoproduktion.
BAKGRUND
IBRAs uppdrag är att göra lärjungar och plantera mulitplicerande församlingar i områden som är onådda eller svårnådda. Sedan 2012 har IBRA I Östafrika lagt ett särskillt fokus på Swahilikusten och regionens Muslimska områden. Mycket positivt har hänt sedan dess, men arbetet sker i en hård andlig kamp. Pastorer och församlingsplanterare längs kusten känner sig ofta ensamma och utsatta vilket gör resultaten än mer betydelsefulla. De 177 församlingar som planterades genom IBRAs partners på Swahili kusten under 2025, eller sammanlagt 507 församlingar sedan 2021 är ett resultat av hängivna Jesu lärjungar som varje dag utsätter sig för umbäranden och faror.
I Tanzania sker IBRAs arbete främst i partnerskap med Habari Maalum Media och FPCT, men nätverket omfattar även andra samfund och missionsorganisationer. Ett prioriterat fokus för IBRA sedan 1992 är Yao folket som lever utspridda i Tanzania, Malawi och Mocambique. Av deras totalt 3,8 miljoner människor beräknas endast 0,71% vara evangeliskt kristna enligt Johsuaproject.net. Tillsammans med en Tysk mission och Kanisa la Biblia i Tunduru, södra Tanzania, initierade IBRA tidigt kortvågssändningar på Yao språket. År 2018 fick Kanisa la Biblia en egen FM station, Mercy FM, med stöd från den tyska organisationen Diguna. IBRA har ständigt varit del i detta arbete där vår insats har fokuserats främst på media produktion med syfte att förändra samhälle och individer. Detta kombineras med ett strategiskt uppföljningsarbete där målet är lärjungar som gör lärjungar, starta bibelupptäckargrupper och församlingar som multipliceras. Swahili kusten och de gamla slavhandelsstråken, där Tunduru utgör en viktig knutpunkt, är centrum i IBRAs strategi för Östafrika.
–
NYAMISATI
Resan började utmanande. Första dagsetappen på nästan 600 kilometer mellan Arusha och Bagamoyo tog nästan 12 timmar genom intensiv trafik av långtradare och bussar. Vid ankomsten drabbades jag av feber och mådde allmänt dåligt. Vi började fundera om vi måste avbryta resan. Efter bön beslutade vi oss för att se hur det verkar följande morgon. Jag vaknade utan feber, så vi gav oss iväg igenom Dar es Salaams osannolikt bökiga trafik. Efter bara några tiotal kilometer kände jag att bromsarna i fram låg på. Vi svängde in på en mack. Där fanns ingen verkstad, och vi fick veta att närmaste verkstad var i Bagamoyo vi lämnat bakom oss. Vi bad för bilen, backade fram och tillbaka några gånger (brukar hjälpa att få bromsarna att släppa), och så körde vi vidare. Bromsarna släppte och mitt på dagen kom vi fram till dagens mål Nyamisati.
Genast när vi träffat vår värdpastor och församlingsplanterare, John Batega, sökte vi upp byns dispensär för att förvissa oss om att jag inte hade malaria. Efter resor i malaria infekterade områden finns alltid risken, och feber tänder alltid en varningslampa i oss att det kan vara malaria som behöver snabb behandling. Både läkare och labbsjuksköterska på den lilla statliga dispensären var medlemmar i FPCT församlingen, så jag fick snabb och bra hjälp. Det visade sig vara både inälvsmask och amöba som jag dragit på mig på tidigare resor där vi ätit på alla möjliga och omöjliga ställen. Jag fick den hjälp jag behövde och betalade knappt 6 euro för både undersökning och medicin. Amöban var inte särskilt glad åt medicinen, så de tre följande dagarna var ganska kämpiga innan jag var helt återställd.
Ett arv av tro och uthållighet
Nyamisati är en fiskeby i den mäktiga Rufijiflodens delta. Innevånarna är till nästan 100% muslimer förutom en del inflyttade statligt anställda i skolor, sjukvård och myndighetskontor. Sedan några år har det byggts en hamn för färjor som går till ön Mafia. Det har gett byn ett visst uppsving och gjort att vägen in från den stora södergående huvudvägen har förbättrats avsevärt.
Någon gång på 80-talets början flyttade missionsläkare Ingegerd Rooth och sjuksköterskan Marita Johansson till Nyamisati för att skapa ett fotfäste för evangelium. Deras ”orsak” att finnas i byn var för att ge sjukvård och forska i malaria eftersom området var känt för sin extremt höga nivå av malariafall. De byggde byns första dispensär, senare också byns skola.
Under drygt 20 år och i mycket tuffa förhållanden planterade dessa två damer en församling och utförde internationellt erkänd malariaforskning. När de väl kom till stadiet att bygga en kyrka, var den muslimska by-ledningen inte särskilt förtjusta i den tanken. Efter alvarligt övervägande gav de tillstånd åt missionärerna att bygga ett hus för ”sina vänner”.
När Ingegerd och Marita besökte Nyamisati sista gången 2006, flera år efter de gått i pension, fanns där en liten kämpande församling med tre utposter. Flera pastorer har genom åren ryggat tillbaka för det tuffa fysiska och andliga klimatet. En pastor sägs ha lämnat efter fyra veckor med förevändningen att hälsa på familjen som ännu inte flyttat med honom. Han kom inte ens tillbaka för att hämta sina tillhörigheter. Så tuffa är omständigheterna.
Idag leds arbetet av John Batega tillsammans med pastor Noa som förestår en av utposterna. För några år sedan fick de båda undervisning i Disciple Making Movement principerna. John fick även möjlighet att delta i den månadslånga församlingsplanterarkurs som FPCT hållit under några år. Dessa kunskaper och verktyg har hjälpt dem aktivera sina lärjungar.
Med hjälp av engagemanget av vanliga människor som brinner för Guds rike har de på bara några år planterat 6 nya församlingar i kringliggande byar. På ytterligare platser finns bibelupptäckargrupper som är på väg att snart bli församlingar. Vi fick följa med för att möta tre av dessa grupper, eller rättare sagt ledare för grupperna, eftersom många gruppmedlemmar var i sina åkrar på eftermiddagen.
Pastorerna körde före på motorcykel och vi följde efter med vår bil. Efter 10-12 km svängde de av vägen och körde in på en liten väg som snabbt avsmalnade till en stig. De smet enkelt mellan buskarna med sin motorcykel, medan vi fick söka omvägar för att hitta tillräckligt utrymme för vår bil. Vi kom fram till en liten flod där det inte fanns möjlighet att ta sig över med bilen. Vi måste lämna både bil och motorcykel vid flodkanten. Nu var det inte så mycket vatten i floden trots en del regn. John berättade att mot slutet av regntiden fylls floden och hela slätten där bilen nu stod. Vattnet blir då så strömt att det är farligt att försöka ta sig över för vattnet kan gå upp till bröstet.
”Men vi har en bro”, berättade han med glimten i ögat. Han klättrade upp i ett träd vid floden. Grenarna mötte grenar från ett träd på andra sidan. ”Här kan vi ta oss över när vattnet är för högt”. Snabbt hade han klättrat upp i ena trädet och ner på andra sidan. Vi stod lite snopna och såg på. Istället kavlade vi upp byxorna, tog av skorna och vadade över floden.
Möten som berör
En liten promenad förde oss fram till en boplats med två små hus. Två kvinnor och några barn mötte oss och bjöd oss att sitta. En av dem försvann snart till det lilla grästaket som fungerade som kök medan den äldre kvinnan, Maria, stannade hos oss och berättade sin historia.
Hon och hennes familj hade flyttat från trakterna kring Viktoriasjön i sitt sökande efter bördigare jord för sina åkrar och bete året om för boskapen. Det regnar nästan året om vid kusten. Det gör att det finns bete även under torrtiden som torkar ut allt gräs i inlandet. Det är nu flera år sedan de flyttat.
När de kom till kusten var Maria redan sjuk. Hon kunde inte förklara vad för sjukdom hon lidit av i tjugo år. Inga läkare eller traditionell medicin hade kunnat bota henne. För det mesta var hon så svag så hon låg i säng eller på en matta utanför huset. Hennes man skötte åkrar och boskap. För att få hushållet att fungera hade mannen tagit sig en andra hustru. Det var den kvinnan som nu jobbade i köket. Jag fick aldrig helt klart för mig hur Noa kom i kontakt med denna boplats.
Pastorerna började besöka hemmet. Efter några besök var förtroendet uppbyggt så pass att John och Noa kunde erbjuda sig att be för kvinnan i Jesu namn. Gud grep in och hon blev frisk. Också hennes barn som till och från var sjuka blev friska. Jublande glad ville hon lära sig mera om denne Jesus som hade gjort ett under. För att lära känna honom bättre började hon bjuda in grannar för att tillsammans upptäcka Bibeln. Första tiden kom Noa för att ledda bibelsamtalet. Efter en tid kunde kvinnan själv leda samtalet medan Noa eller John följde upp med jämna mellanrum.
Mannen i huset deltog i samlingarna, men var skeptisk. Så blev hans kor sjuka. Veterinären kom, men det hjälpte inte. Ko efter ko dog. En dag frågade Noa och John om de fick be för korna. Det fick de. Och döm om mannens förvåning så blev korna friska. Ingen fler ko dog! Det var tillräckligt för att övertyga mannen att Jesus är på riktigt och han överlämnade sitt liv till Jesus. Medan frun och John berättade kom mannen hem från åkern och satte sig ner med oss och bekräftade storyn.
Vid den här boplatsen samlas nu regelbundet en grupp på 8 personer för att upptäcka Bibeln tillsammans. Här i vildmarken där åkrar och boskap gömmer sig bland buskar och träd, och där hyddorna ligger utspridda två eller tre tillsammans finns embryot till en ny församling.
Vi gör oss redo att gå men blir strängt tillsagda att sätta oss ner igen, för maten är snart klar. Tuppen hade hamnat i grytan och ris från egen odling fullbordade en härlig måltid. Det blir dags att vada över floden igen och köra till nästa nybyggarsamhälle. Ny färd på stigar och mellan buskar. Ibland undrar vi om vi skall lyckas ta oss genom de ler hål som dyker upp.
Pastorernas motorcykel stannar utanför något som knappt kan kallas hus. Några pinnar och gräs utgjorde väggar och tak. Ingen dörr, och inte ens hela väggar. Man såg den enkla pinnsängen täckt av en kohud samt några spridda ägodelar. På taket fanns en bit plast för att skydda mot regnet.
Här möter vi en kvinna, Neema, i drygt tjugoårsåldern och några barn. Ytterligare några kvinnor kommer nyfiket gående från närliggande hyddor. Det finns bara en stol, så de ställer fram sina plastdunkar de brukar hämta vatten med för att alla gäster skall få sitta.
Neema berättar att hon aldrig gått i skola, men alltid varit vetgirig och nyfiken. När hon tog emot Jesus kunde hon plötsligt läsa. När Noa och John kom till deras boplats för att upptäcka Bibeln tillsammans, blev hon fascinerad av det hon hörde om Jesus. Hon var först bland vännerna att ta emot Jesus. En dag bad hon att få titta i Bibeln. Plötsligt, från ingenstans, fattade hon hur det fungerar med att läsa. Hon började läsa Bibeln. Först lite långsamt och trevande, men snart helt flytande. Hon skiner som en sol när hon berättar hur Jesus lärde henne läsa. Nu lär hon dom andra kvinnorna att läsa. Vetgirig som hon är, vill hon nu lära sig engelska. För de få små slantar hon och hennes man får ihop från åkrar och boskap har hon köpt några engelska läroböcker som hon studerar på egen hand. Hon testar ivrigt sina begynnande språkkunskaper på oss. Hon är en självklar ledare för bibelupptäckargrupperna som nu finns i grannskapet och är på väg att en församling.
Medan Neema berättar hur dom upptäcker Bibeln och ber tillsammans säger plötsligt en av kvinnorna åt en pojke i sex, sju-års åldern att springa och hämta hem kalvarna för natten. Alla har glömt att kalvarna blev lämnade ensamma när en bil kom kryssande mellan buskarna och stannade vid deras hem. Pojken tog artigt avsked av oss gäster och sprang hoppande och glad iväg, medan han visslade på kalvarna.
Det är nästan mörkt när vi letar oss genom vildmarken tillbaka till vägen. ”Vi fill ni skall träffa ännu en grupp” säger John. De drar iväg med en väldig fart på motorcykeln och vi försöker hänga på.
Vi stannar vid ett lerhus alldeles vid vägen. Här träffar vi en medelålders kvinna. Hon sitter på en av fyra palmstockar under ett träd utanför sitt hus. ”Välkomna. Tyvärr har alla andra redan gått hem då det hunnit bli mörkt”, säger Sara och bjuder oss att sitta på stockarna som fungerar som kyrkbänkar. ”Vi är 19 personer som brukar samlas här en eller två gånger i veckan”, berättar hon. Sara berättar sin story hur hon växte upp som Muslim, men funnit Jesus. Pastor John säger stolt att de coachar Sara att bli församlingsledare, för flera är döpta och det är snart dags att det blir en församling här i byn.
Trötta och omtumlade söker vi oss tillbaka hem till John där hans fru Elisabeth nu kommit från sitt jobb som lärare i byns gymnasieskola. Vi blir bjudna på te och jordnötter. Familjen är samlad. De tre barnen läser läxor. Johns svärföräldrar bor också hos dem. Svärmor genomgår en svår cancerbehandling.
En kallelse som kostar
Medan vi dricker vårt te och äter jordnötter berättar John hur det kommer sig att han är här i en liten by i Rufiji deltat. John växte upp i en familj som hade det ganska väl beställt i trakten kring Kigoma. Han fick en bra utbildning och ganska snart ett välbetalt jobb på ett stort företag i Moshi, i norra Tanzania. Han gjorde karriär och blev omtyckt av både chefer och arbetskamrater. Redan som ung tog han emot Jesus och var aktiv i den lokala Pingstförsamlingen. På jobbet började man kalla honom ”pastorn” för han pratade ständigt om Jesus och bad för folk som hade problem.
När han mötte den unga kvinna som kom att fånga hans hjärta sade han åt henne, utan att riktigt tänka på vad han sa: ”Du skall veta att om du gifter dig med mig blir det inte med någon välbärgad man, utan med en fattig pastor.” Det verkade lite absurt då, för John hade alla möjligheter att bygga ett framgångsrikt liv för sig och sin familj.
John och Elisabeth gifte sig, och efter en tid blev kallelsen allt starkare hos John. En dag skrev han sin avskedsansökan och gick till chefen för att säga upp sig. Chefen blev chockad och ville inte alls höra på det örat. Han försökte övertala John att stanna kvar i företaget. Han lockade med befordring och högre lön. John tackade bestämt nej. Slutligen betalade chefen lön åt John i sex månader utan att John var på arbete. Varje månad kom chefen med nya förslag hur John kunde få det bättre hos företaget. Efter att halvåret gått gav chefen upp och förklarade John för ”galen”.
John visste inte säkert vad det skulle innebära att bli pastor och var det skulle bli, men han sökte sig till en Bibelskola i väntan på klarhet. Under den tiden fick frun en tjänst i den avlägsna byn Nyamisati. De bad över saken och bestämde sig för att det är dit de skall flytta och börja sin pastorstjänst.
”Så här är vi idag, sex år senare. Någon lön har jag inte sett till sedan vi flyttade hit,” säger John. ”Församlingen är liten och består mest av fattiga människor. Men, Gud förser! Vi har det bra här eller hur,” säger John och slår ut med armarna. Frun ler glatt och säger, att dom saknar ingenting. Dom har till och med börjat bygga på ett eget hus i samhället. Vi ber tillsammans innan det är dags för dem att visa oss till det enkla gästhus där vi skall få tillbringa natten.
Nästa morgon möts vi igen hemma hos John för några avskedsord och bön innan vi drar vidare. Vi konstaterar att pastorerna John och Noa tycks trivas tillsammans och har det trevligt ihop. De intygar att hemligheten till framgång i arbetet är gemenskap. ”Utan kärlek, frid och gemenskap och utan mycket bön och fasta kan Gud ingenting göra! Enheten bland Guds folk är det som bryter igenom i andevärlden”, betygar pastorerna och berättar flera historier om hur de sett Guds hand göra mäktiga ting.
John tar oss med till Rufijiflodens strand och visar den glasfiberbåt som Ingegerd och Marita tog dit för att kunna nå ut till öarna i deltat. De berättar att motorn är slutkörd sedan länge. Ibland om de får ihop lite pengar hyr den en båtmotor några dagar och kör ut till någon av de sex öar som ligger närmast i deltat. De drömmer om att se en församling planterad på varje ö. Det finns ingen församling där ännu. Vi drömmer om att en dag få en 50 hästkrafters motor till båten för att kunna besöka öarna mera regelbundet.
Till sist berättar de hur de en dag upptäckte att militären stod på vakt utanför deras hem och kyrka. De frågade oroligt vad som är på gång. Militären berättade att de fått tag på en lista som en grupp islamister gjort upp på människor de vill döda. Där fanns pastorernas namn med. Militären tog inga risker, utan bevakade deras hem och kyrkan under flera veckor medan de letade efter dom som gjort upp listan. Efter en tid kom militären och berättade att de arresterat gärningsmännen och att de nu kunde känna sig säkra.
Vad säger man? Vi som kom för att uppmuntra känner oss djupt berörda och uppmuntrade av vad Gud gör i Nyamisati med omnejd. Vi har under samtalens och bybesökens gång frågat, uppmuntrat och coachat i hur de kanske ännu effektivare kunde använda principerna för lärjungagörande, det vi på IBRA kallar ”lärjungaresan”. Vi hoppas och ber att också de har blivit uppmuntrade och fått ut något av vårt besök.
Tillsammans konstaterar vi att det är ovärderligt att ha en kvinna, i vårt fall Hanna, med på ett besök som detta. De nykristna kvinnliga ledare vi möt blev djupt berörda av Hannas uppmuntrande och värmande ord och kramar. Det är sällan kvinnorna blir sedda i denna kultur. Efter en härlig bönestund sätter vi oss i bilen mot nya mål. Nyamisati biter sig fast i vår hjärtan.
Behovet av evangelium i en andligt svår miljö är överväldigande. Trosfriskhet som pastorerna och de nykristna utstrålar har gjort djupt intryck. Det finns hopp att evangelium kan bryta igenom även i de tuffaste miljöer. (Några veckor senare får vi veta att man under påsken döpte 22 personer. Neema och teamet kring henne har börjat bygga en enkel kyrka av stolpar och gräs.)
SELOUS
Nästa anhalt på vår resa är Kilwa Masoko. Längs vägen gör Hanna och jag en liten avstickare för att upptäcka och njuta av Guds natur, och för att stilla Hannas stora fågelintresse. Vi styr kosan mot Nyerere National Park, belägen hundra kilometer från den asfalterade huvudvägen söderut. Parken, som tidigare hette Selous Game Reserve men som för några år sedan bytte namn, är ett av Afrikas största viltreservat. De hundra kilometrarna in till parken tar oss hela fyra timmar att tillryggalägga; vägen är totalt sönderregnad och fylld av gropar som närmast liknar små dammar.
Ett dygn i parken ger oss välbehövlig avkoppling och blir till fröjd för både öga, ande och själ. Tyvärr kan vi inte röra oss så fritt som vi hade hoppats. Efter en längre tids kraftigt regnande är alla mindre vägar oframkomliga, vilket tvingar oss att hålla oss till den stora genomfartsvägen. Vi når därför aldrig ner till Rufijifloden, där djur- och fågellivet vanligtvis är som mest koncentrerat.
När vi slutligen är tillbaka i Kibiti vid huvudvägen, möter vi upp teamet från Habari Maalum för att fortsätta den gemensamma resan söderut.
KILWA
Vi stannar i Kilwa en och en halv dag. När vi ankommer på eftermiddagen träffar vi de två ledande pastorerna för FPCT församlingen. Det tog många år innan Gudsriket fick fotfäste på denna plats som sägs vara Islams första anhalt i Östafrika. Arbetet tog fart efter att man fått grepp om principerna för lärjungagörande (DMM). Nu har församlingen vuxit till att omfatta utposter utspridda i samhällen och byar i Kilwa distrikt.
Emmanuel Mbonde är huvudpastor och får god hjälp av assisterande pastor Alex Ahmad Bashiru. Vi träffade Alex första gången 2010 på hösten då vi besökte Kilwa. Han var då en ung brinnande kristen som ganska nyligen hade kommit till tro från Muslimsk bakgrund. När han berättade om sin omvändelse och sin kallelse att tjäna Gud kände vi med Hanna att vi ville stötta honom i hans önskan att gå en tvåårig bibelskola i Handeni. Vi hade inte träffats sedan dess, så glädjen var stor att ses och få höra hur Gud idag använder Alex i tjänst för hans rike.
Pastor Emmanuel har skrivit ner församlingens historia och berättar för oss hur evangelium sakta slog rot i Kilwa området. År 1951 kom tyska missionärer anknutna till Christian Mission in Many Lands (CMML) till Kilwa. De fick inte se någon skörd av sitt arbete. Den första pingstpastorn från FPCT kom till samhället 1979. Han avlöstes i snabb följd av flera pastorer och evangelister som alla gav upp efter en tid eftersom man ansåg det andliga klimatet vara för hårt. Pastor Silas Kumalija som arbetade i Kilwa 1992 till 1995 fick se de första av lokalbefolkningen ta emot Jesus. Missionär Hans Nilsson som var baserad i Ruo, Lindi längre söderut längs kusten, hjälpte till att bygga kyrkan 1995.
De kommande åren varvades av framgångar och bakslag. Bl.a. föll en av pastorerna i synd och gjorde en Muslimsk kvinna med barn. Han nekade till att det var hans barn, även om likheten var slående och kvinnan vittnade om det. Han blev avstängd från sin tjänst, men startade en ny församling i egen regi med några få medlemmar som följde med honom. Inom bara några år dog han i svår diabetes. Den Muslimska kvinnan hyllades av sina religiösa ledare för att hon lyckats snärja och fälla en pastor. Ledarna för hennes Moské belönade henne med att bygga henne ett fint hus.
Pastor Emmanuel, som är mycket medveten om Islams starka fäste i Kilwa har gjort undersökningar hur Islam kom till platsen. Han hävdar att han träffat och intervjuat gamla ledare som säger att Kilwa var ”landningsplatsen” för Islam i Östafrika redan medan Mohammed levde. Alltså på slutet av 600-talet.
Kilwa Kisiwani ger oss en tillbakablick i Swahili kustens historia
Ön Kilwa Kisiwani, belägen bara ett par kilometer utanför Kilwa Masoko, är platsen för det ursprungliga samhället och bär på en historia som sträcker sig ända tillbaka till tiden kring Kristi födelse. Det finns historieskrivning som gör gällande att Kilwa nämns för första gången så tidigt som år 60 efter Kristus, i en reseskildring av en romersk soldat som följde med arabiska handelsmän längs den östafrikanska kusten.
Tidigt blev Kilwa Kisiwani en central handelsplats för sjöfarare från Arabien, Indien och Kina. Här handlade man med guld, elfenben och kryddor som samlats in från stora områden i sydöstra Afrika; guldet kom exempelvis till stor del från det som idag är Zimbabwe. Under senare århundraden blev ön tyvärr även en genomgångsplats för den omfattande slavhandeln som skeppades ut härifrån.
Pastor Emmanuel berättar att handelsmän från dagens Saudi Arabien kom till Kilwa Kisiwani med budskapet om den stora profeten Mohammed som stiftat en ny religion. Man berättade ivrigt om hans stora ”uppenbarelser”. Några av de lokala köpmännen ville veta mera och blev ivriga att träffa honom. De satte igång att bygga en båt för färden. Bygget tog ca tre år. När de väl nådde fram till Saudi fann de att Mohammed hade dött för något år sedan. De stannade en tid och fick lära sig den nya religionen och tog med sig hem kunskaperna och den första koranen i Östafrika. Om det är bevisbart att det är så Islam kom till Östafrika vågar jag inte uttala mig om. Men det är den berättelse som lever bland de gamla Muslimska ledarna på platsen.
Kilwa Kisiwani som var ett sultanat hade sin storhetstid från 1300 till 1500-talet. Den välkända Marockanska resenären Ibn Battuta besökte staden år 1331 och beskrev den som en av ”världens vackraste städer” Det var en av de platser på Östafrikas kust där Swahili kulturen växte och formades.
Arabiska och Persiska handelsmän tog hustrur från den lokala afrikanska befolkningen. Språk, kultur och religion formades när dessa handelsmän handlade och umgicks med de lokala afrikanska handelsmännen längs östkusten och karavanvägarna från inlandet. Under 500 år från 1100 till 1600-talet hade Kilwa sina egna mynt som har återfunnits längs hela Östafrika kusten och i Arabländerna, Indien och ända borta i Australien.
Den portugisiska upptäcktsresande Vasco da Gama kom till Kilwa år 1502 under sin andra resa till Indien. Han fann en blomstrande stad byggd i korallsten. På den tiden kontrollerade Kilwa guldhandeln från Sofala i nuvarande Mozambique. Det gjorde staden till en av de rikaste på den östafrikanska kusten.
Tyvärr kom inte Vasco da Gama som en fredlig upptäcktsresande utan krävde att Kilwas dåvarande härskare, Emir Ibrahim, skulle underkasta sig den portugisiske kungen och betala årlig skatt i guld. Da Gama hotade bränna staden. För att undvika förstörelse tvingades Emiren gå med på kraven.
Kilwa var en stolt stad och slutade ganska snart betala den påtvingade skatten som verkade helt onödig. Då skickade Portugal en stor flotta under ledning av Francisco de Almeida för att kuva upproret. De stormade staden 1505, Emir Ibrahim flydde, och portugiserna plundrade staden på dess rikedomar. På platsen för det tidigare palatset byggde de ett fort som på Swahili kom att kallas ”gereza” (vilket betyder fängelse).
Portugiserna försökte tvinga handeln i Indiska oceanen att gå via deras tullstationer. Tidigare var det fri handel mellan Afrika, Arabländerna och Indien. Ekonomin avstannade. Man tillsatte egna lokala regenter till stor förtret för lokalbefolkningen. Kilwas förfall gick snabbt.
Portugisernas fokus på kontroll och kortsiktig vinst kvävde flödet av gods. Redan år 1512 ansåg portugiserna att Kilwa inte längre var lönsamt. Man evakuerade från ön och fokuserade framgent sin handel till Ilha de Mocambique och Mombasa. Kilwa återfick aldrig sin forna glans efter portugisernas framfart. Oman araberna som senare kom att dominera Swahili kusten försökte återuppliva staden efter att de 1698 drivit bort Portugiserna från deras fästen längs kusten. Under 16 och 1700-talet levde Kilwa en tynande tillvaro, och under 1800-talet återstod endast en by utan någon influens på omvärlden. Handels rutterna förflyttades till Zanzibar, som var Sultanens högsäte, samt Bagamoyo och senare Dar es Salaam.
Vi gjorde ett besök i Kilwa Kisiwani efter söndagens gudstjänst i Kilwa Masoko där jag hade förmånen att predika. Den väl påläste guiden Dula som är uppvuxen på ön visade oss runt och berättade om ruinerna och Kilwas historia. Det stora Sultan palatset Husuni Kubwa (Den stora sorgen) som byggdes på 1300-talet ser man konturerna av fortfarande. Några tjocka korallstenväggar står kvar. Kilwas stora moské dateras ända tillbaka till 1100-talet med en nyare del byggd på 1300-talet. Det är en av Östafrikas äldsta bevarade moskéer. Portugisernas delvis raserade fort återuppbyggdes tidigt 1800-tal av Oman araberna. På grund av sina väl bevarade ruiner fick Kilwa Kisiwani status som UNESCO World Heritage Site år 1981.
Matade med både kulturell och religiös historia förstår vi bättre komplexiteten och motståndet I den andliga världen längs kusten. Våra pastorsvänner berättar om den tuffa andliga kampen, om förföljelse av människor som lämnar Islam för att följa Kristus. De understryker vikten av enhet bland Guds folk och mellan de få och relativt små församlingar som predikar frälsning genom Jesus Kristus. Utan enhet kan vi inget göra understryker pastorerna.
De senaste åren har några Amerikanska och Tyska missionärer från missionsorganisationen African Inland Mission (AIM) flyttat till Kilwa och samarbetar främst med FPCT församlingen, men bygger även broar till andra samfund. Teamledare är Paul Tanner vars far var missionär I Mwanza och ansvarig för AIM missionens tryckeri på den tiden min far Fred Nyman startade och redigerade Tanzanias första kristna tidning “Habari Maalum ya Uzima Tele” (Specialnyheter om övernogslivet) på 1970-talet. Medan tidningen trycktes brukade min far bo hemma hos familjen Tanner. Paul var då en liten grabb. Det var därför speciellt att möta honom och hans team och under en kort stund tillsammans få drömma om segrar för Guds rike längs Swahili kusten.
MTWARA
Resan gick vidare ca 350 kilometer till Mtwara som är Tanzanias sydligaste hamnstad endast några mil från Ruvuma floden som utgör gränsen till Mocambique. Mtwara är en förhållandevis ung stad. Den grundades av de Brittiska kolonisatörerna år 1947. Platsen hade bra läge för en hamn man ansåg sig behöva för det jordbruksprojekt kolonialmakten drog igång i regionen. Projektet misslyckades och Mtwaras utveckling stod stilla länge. År 2022 beräknades staden ha ca 150.000 innevånare. Senare år har staden fått ett uppsving sedan man funnit gas i havet utanför kusten, en stor cementfabrik har byggts utanför staden och kolfyndigheter från sydliga Ruvuma regionen skeppas ut via Mtwara. Hamnen har moderniserats och byggts ut. Vägarna till Mtwara är idag sönderkörda av hundratals långtradare som varje dag kör till och från staden. Trasig asfalt i kombination med fullastade långsamma långtradare är en besvärlig kombination som gör att resan tar lång tid.
Svenska missionärer (jag är osäker på vilka) startade Pingstmissionens arbete i Mtwara någon gång på 1980-talet. Elias Nyandeza som koordinerar DMM arbetet i Mtwara var vår värd. Vi besökte församlingen han planterat för några år sedan. Han hade kallat samman en del av DMM teamet i regionen. Vi lyssnade till deras stories hur de planterat församling efter församling i byar som tidigare inte haft någon församling. HMM teamet filmade deras vittnesbörd.
Berättelser hur ”vanliga människor” gör lärjungar och planterar församlingar är alltid uppmuntrande. DMM teamet har fördelat ansvar för olika funktioner som man anser viktiga. En av de centrala funktionerna är bön. Det berörde oss att se att deras bönekoordinator var en man med drastisk rasta frisyr som nog levt ett ganska tufft liv och som nu varit frälst i bara två år. Han brinner för bön och att se Guds hand verka. Han har fått förtroendet att leda denna viktiga funktion för teamet. Det förtroendet bar han med stort alvar och förklarade med glimten i ögat att rastaflätorna vill han ha kvar som en symbol på Herrens kraft över sitt liv, liksom Simson som hade sju flätor.
Följande dag samlades DMM teamet och en del av församlingsledningen för en dags undervisning kring principerna för vad vi på IBRA kallar ”Lärjungaresan”. Vi fick utbyta erfarenheter och lära av varandra hur vi kan engagera vanliga människor i att göra lärjungar i vardagslivet.
Mikindani – startpunkten för David Livingstones sista Afrika expedition.
Under seneftermiddagen hann Axel och jag med ett besök till den gamla staden och ursprungliga hamnen Mikindani, belägen cirka tolv kilometer från Mtwara. Arkeologiska fynd indikerar att Mikindani har existerat som samhälle ända sedan tiden före Kristus, även om det länge förblev en mindre betydelsefull plats jämfört med exempelvis Kilwa. Mikindani utvecklades aldrig till ett lika dominerande handelscentrum som sin granne i norr. Ursprungsbefolkningen, makondefolket, verkade vara mer intresserade av handel och gemenskap med stammarna i inlandet och längs Ruvumafloden än med den växande swahilikulturen längs kusten. Staden upplevde visserligen en storhetstid mellan 1000- och 1500-talet, men historiker menar att samhället då såg annorlunda ut än på andra håll längs kusten. En bidragande orsak kan ha varit att invånarna i Mikindani var mycket sena med att ta till sig islam.
Det var först när det omanska sultanatet började befästa sin makt längs swahilikusten – från Somalia i norr ner till Moçambique i söder – som det arabiska inflytandet och islam fick ett starkare fäste i Mikindani. Under det omanska ledarskapet skiftade handeln karaktär; den tidigare exporten av elfenben och kopalharts (ett harts från östafrikanska träd som användes vid möbellackering) ersattes alltmer av slavhandel. Slavarna hämtades djupt inifrån landet, ofta med hjälp av yaofolket som agerade mellanhänder. Handelsmän från yaofolket samlade ihop människor ända nerifrån Mangochi vid Malawisjöns södra ände för att föra dem mot kusten. Från Mikindani exporterades de sedan vidare till plantager på öar i Indiska oceanen, såsom Seychellerna och Mauritius. Denna ljusskygga handel fortsatte i Mikindani även efter 1870, då britterna slutligen hade förmått sultanen på Zanzibar att officiellt förbjuda slavhandeln.
David Livingstone började sin sista resa genom Afrika från Mikindani. I sina kommentarer från besöket 1866 skriver han att han inte var särskilt imponerad över staden dess affärer och innevånare. Axel och jag vandrade genom staden, fotograferade, och filmade medan vi samtalade med folk i den ganska förfallna gamla stadsdelen där endast några enstaka hus har renoverats för att bevara historien.
TUNDURU
Nästa stopp är Tunduru i södra Tanzanias inland. Här har IBRA samarbetat med Kanisa la Biblia sedan 1992 för att nå det Muslimska Yao folket med evangelium via radio.
Tidig satsning på Yao folket
Samtidigt som Gud började lägga det då nästan helt onådda yaofolket på vårt hjärta, tog den tyske missionären Horst Engelman kontakt med oss. Han arbetade med Kanisa la Biblia i Tunduru och undrade om vi inte kunde samarbeta för att starta ett radioarbete riktat just till yao. På den tiden hade FEBA Radio fortfarande sin sändarstation för kortvåg på Seychellerna, så vi hörde oss för om möjligheterna där. Det visade sig att de redan hade planer på att producera program på språket yao i Malawi. Resultatet blev ett fruktbart samarbete där IBRA och Kanisa la Biblia stod för produktionen i Tanzania medan FEBA producerade i Malawi; tillsammans sändes dessa program i ett gemensamt sändningsblock under många år.
Mwanja Mangoni, som själv tillhör yaofolket och arbetade som lärare och pastor, blev vår förste producent efter att ha fått sin utbildning i radioproduktion hos oss i Arusha. Om jag minns rätt besökte vi Tunduru 1994 för första gången efter att radioarbetet startat, men redan 1984 gjorde vi en resa genom södra Tanzania för att spela in swahiliprogram för Habari Maalum.
Ända fram till 2017, innan vägarna i södra Tanzania slutligen asfalterades, var vägnätet i denna del av landet i mycket dåligt skick och stundtals helt oframkomligt under regntiden. Idag är huvudvägarna visserligen asfalterade, men på många håll är de redan kraftigt eftersatta med djupa potthål och vägrenar som tärts sönder av regnmassorna.
De tidiga sändningarna på Yao över kortvåg gav inte mycket synligt resultat för Guds rikes utbredning. Som en del av uppföljningsarbetet bildade man lyssnarklubbar med förhoppningen att de skulle utvecklas till församlingar. Team från studion och församlingen besökte dem regelbundet och samtalade i Bibelfrågor. Om jag minns rätt bildades en församling under den tiden.
Vid en av de tidiga resorna till Tunduru intervjuade jag i två dygn sonen till den sista Yao kungen. Han var högt utbildad ”Sheikh”, Muslimsk ledare, och hade även genom sin familj hög status i samhället. Några år innan vi träffades hade han tagit emot Jesus som frälsare. Det var fascinerande att lyssna till hans berättelser om Yaos historia, men även insidan av hur Islam fungerar i praktiken i Östafrika. Samtalet var både informativt och bitvis skrämmande. Det har hjälpt mig mycket genom åren att förstå Östafrikas muslimer och hur vi kan presentera evangelium så att de lättare kan ta det till sig.
När FEBA sålde sin radiostation på Seychellerna lades kortvågssändningarna ner. Under en tid arbetade vi bara med Bibelmaterial på CD och senare MP3 spelare som evangelister använde eller som spelades upp i väntsalarna på Kanisa la Biblias sjukhus och dispensärer. År 2016 tog Kurt Zander från den Tyska missionen Diguna kontakt med mig. Diguna fokuserar på att hjälpa missionsinitiativ med tekniskt bistånd, och framför allt hjälper man till att bygga FM radiostationer runtom i Afrika. Diguna hade nu byggt ett ganska stort antal stationer i Kenya, och Syd Sudan och man upplevde Gud mana dem att satsa på de muslimska områdena i Tanzania. Jag frågade dem om de kunde tänka sig att bygga en station i Tunduru där vi redan har folk som kan radio. År 2018 stod Mercy FM stationen klar med Digunas hjälp.
I samband med att stationen byggdes bad jag Mangoni söka en lämplig kandidat som kunde hjälpa honom som stations eller programchef. Vi förstod ju att han inte skulle kunna sköta en hel station själv. Vi erbjöd ett stipendium att utbilda en lämplig person på Habari Maalum College. Hans val föll på Esther Tawete. När jag först mötte henne var det med en viss undran om det var rätt person. En späd och blyg flicka kom och presenterade sig för mig i Arusha.
Esther gjorde väldigt bra ifrån sig i sina studier, och är idag ledare för Mercy FM efter att Mangoni gått i pension. Hon är en mycket kapabel och stark ledare trots sitt späda yttre. Idag har hon vunnit stor respekt hos samfundets ledare.
DMM gör skillnad
När radiostationen kommit igång ordentligt 2019 ordnade vi en träning i DMM principerna för ledare från alla evangeliska kyrkor i Tunduru. Vi ville involvera dem i uppföljningsarbetet. Ett trettiotal ledare samlades under en vecka. Många fick upp ögonen för hur de mera effektivt kan nå den lokala befolkningen, de muslimska Yao, med evangelium. Radioprogram anpassades också för att skapa förtroende och intresse hos befolkningen och för att ge kontakter som kunde följas upp och eventuellt leda till Bibelupptäckargrupper och sedan församlingar.
Det gick lite trögt i början. Flera träningstillfällen följde, men så småningom började det fungera. Under covid kom ett intressant genombrott. Tanzaniska staten stängde alla skolor under några månader. Då erbjöd sig Mercy FM att sända skola över radio två timmar varje dag. Tillsammans med distriktets skolledning hade man skola på radio under några månader. Det bröt ner många fördomar när man såg att dom Kristna på alvar brydde sig om folket. Den nära relationen mellan distriktets ledarskap och radiostationen fortsätter och öppenheten för evangelium har tilltagit påtagligt med tiden för att man engagerat sig i samhällets utveckling.
De senaste 5 åren har 5 församlingar planterats genom radioarbete och uppföljning. Många försök som verkat lovande har av olika anledningar runnit ut i sanden. Bibelgrupper som bildas splittras för att folk flyttar när de hittar bättre jordbruksmarker på annat håll. Ett lovande embryo till församling föll tillbaka för att elefanter härjade så i byn varje eftermiddag och kväll så folk vågade inte gå ur sina hus för att mötas. Till sist ”falnade ivern” att läsa Bibeln hos dessa rättrogna muslimer när de inte fick nytt bränsle för sin nyfikenhet.
Under våra dagar i Tunduru hade vi två dagars DMM och mediaseminarium med dem som är aktiva med att hjälpa stationen i uppföljningsarbetet, samt en del andra ledare. HMM teamet fick filma intervjuer och vittnesbörd om förvandlade liv och utmaningen att bygga Guds rike i en mycket hård muslimsk miljö.
Vi fick även samtala med ledningen för radiostationen om alla utmaningar och behov och ge vägledning i en del praktiska frågor. Elen är ett stort problem i Tunduru. Under tiden vi var där hände det att strömmen gick och kom ett tjugotal gånger på bara några timmar. Det är inte lätt att driva en radiostation under de omständigheterna. Utrustning blir förstörd då elen kommer med fel spänning. Just nu använder de en lånad sändare eftersom deras egen är trasig. Antennerna har skadats av blixten, så de är inte så effektiva som de borde vara, och riskerar att skada sändaren. Datorerna är sedan 2018, och börjar ge mera bekymmer än hjälp. Behoven är till synes oändliga. Att de lyckas hålla stationen i luften med sina begränsade ekonomiska tillgångar är något av ett under.
Safe House för att ta hand om nyomvända som utsätts för förföljelse
En av Esthers hjärtefrågor är att kunna bygga vad hon kallar ett ”safe house”. En plats där de kan ta hand om människor som kommer till tro från Islam och blir utkastade från sina hem och sammanhang. Radioteamet har under åren hjälpt flera personer att få ett nytt liv när familjen inte vill veta av dem längre. En kvinna vars man slängde ut henne och hennes två små barn när hon kom till tro fick hjälp av radioteamet. Esther hyrde då ett rum på stan åt kvinnan, såg till att hon fick lärjungaundervisning och blev styrkt i sin nyfunna tro. Hon fick också ett litet startkapital att kunna börja koka och sälja munkar för att få lite inkomst. Senare fick hon anställning på en restaurang så att hon kunde försörja sig och sina barn.
Esthers vision är att ha ett “Safe House” där de som kommit till tro från Islam och blivit förföljda och utfrysta från sitt sociala sammanhang kan få börja ett nytt liv. En ung man som gick sista året på en snickeriutbildning blev frälst och förskjuten av sina föräldrar. Teamet hjälpte också honom att hitta någonstans att bo och man samlade in till de grundläggande verktygen så han kunde starta ett eget litet snickeri under ett träd och på så sätt snart stå på egna ben.
Det är en utmaning att hitta hus eller rum att hyra åt personer som blivit utfrusna på grund av sin tro. Hyresvärdar vill inte bli stämplade i samhället för att man hjälper dessa utfrusna. Därför menar Esther att det behöver finnas en säker plats för de nyfrälsta att få växa och mogna i sin tro, samtidigt som de får utbildning i t.ex. entreprenörskap så att de kan stå på egna ekonomiska ben.
För några år sedan fick Mercy FM oväntat besök av en representant från Voice of the Martyrs som är en organisation som stöttar den förföljda kyrkan runtom i världen. Av dem fick de en del pengar, och samfundet hade en tomt som man upplät. Ny har man byggt ett hus med tio sovrum, allrum, kök och toaletter. Huset är delat på hälften så att ena halvan skall vara för män och andra för kvinnor. Tyvärr räckte inte pengarna att slutföra hela projektet. Det fattas ungefär 10.000 € för att slutföra bygget och möblera. Ett behjärtansvärt behov. HMM teamet som intervjuade ett par kvinnor som fått utstå svår förföljelse av sina familjer var gråtfärdiga efter att de lyssnat till vittnesbörden. De kunde inte tänka sig hur oerhört traumatiskt det kan vara för någon i denna tuffa muslimska miljö att bli slagen, utfryst, och hånad bara för att de accepterat Jesus som frälsare.
Församlingar planterade genom radion
På lördagen fyllde vi våra två bilar och körde söderut mot Mocambique gränsen för att besöka tre av de församlingar som startats via radio med uppföljningsteam. Pastor Steven Komba som ansvarar för uppföljningen var vår guide.
Först besökte vi Kombas egen församling som han nu förestår. Den är den första församlingen som bildades genom radio och DMM i byn Kitanda ca 15 km söder om Tunduru. En del av medlemmarna var samlade när vi kom. Vi fick samtala höra och dokumentera deras stories. Sedan följde en kort gudstjänst där Bibelupptäckandet, så som dom brukar göra, var i centrum. Lokalen dom samlas i är ett litet jordhus de fått av en av medlemmarna. För att få tillräckligt med utrymme har de knuffat ner innerväggarna och byggt ut några meter. Inget ser helt färdigt ut, men det fungerar som skydd för regn och sol. Glädjen i frälsningen var påtaglig hos detta gäng.
Resan fortsatte ca 75 km i regnväder på jordvägar av varierande standard till Mtwana som är en av de allra sista byarna innan Mocambique gränsen. Församlingen i Mtwana är ett resultat av radio och DMM. Början var en kristen man som flyttade till Mtwana från Katavi som ligger långt västerut. Han sökte fertil och billig åkermark och hade hört att det fanns gott om det i dessa trakter. Det han inte hade förstått var att detta är ett strikt muslimskt område.
Han hittade ingen kyrka av något slag i byn när han kom. Lyckligtvis hittade han Mercy FMs sändningar på sin radio. Han började kommunicera med dem och bad om andligt stöd, och gärna hjälp med att få en församling till byn. Pastor Komba åkte för att träffa mannen och lärde honom hur kan kunde samla intresserade till Bibelupptäckargrupper för att tillsammans upptäcka Bibeln. Komba fortsatte sedan att coacha dem i Mtwana via telefon, eftersom avståndet och den dåliga vägen gjorde att han inte kunde besöka så ofta.
Ganska snart hade det blivit en relativt stor skara som regelbundet upptäckte Bibeln. Det var deras gudstjänst. Det fanns ingen evangelist eller pastor på plats. Inga sångare och musiker och ingen kyrkobyggnad. När pastor Komba efter en tid besökte Mtwana konstaterade han att det fanns flera som var redo för dop och att det var dags att starta en församling.
Mannen som flyttat till byn var medlem i en FPCT församling på platsen han kom ifrån. Därför bestämde sig Komba för att kontakta FPCT pastorn i Tunduru och erbjuda honom att ta hand om och fostra vidare denna nya församling. En ovanlig och generös tanke eftersom Komba själv är pastor i Kanisa la Biblia, alltså ett annat samfund. Här fick Gudsrikes tanken företräde före att bygga det egna samfundet.
FPCT pastor Eliudi Lazaro blev mycket glad och åtog sig uppdraget. Han rekryterade en ung pastor från Bukombe i centrala Tanzania. För drygt tre år sedan kom Victor Bosco till Mtwana för att etablera den första församlingen i byn. Han mobiliserade snabbt de troende och byggde en liten kyrka av bränt jordtegel för att de skulle ha en samlingsplats. Bara några veckor efter att den var färdig kom en storm och raserade hela kyrkan. Allt föll platt till marken. Muslimska ledare i byn deklarerade stolt att det var deras verk. ”Vi behöver ingen kyrka i vår by”, sa dom. ”Vi är en muslimsk by, och så skall det förbli”.
Församlingen i Mtwana startade som ett rersultat av Radio Mercy FM. Här är en del av församlingen samlade utanför kyrkan som det muslimska motståndet inte har kunnat rasera. Victor och medlemmarna blev ännu mer beslutsamma efter att de hört detta. ”Nu måste vi till varje pris bygga upp kyrkan på nytt. Större och bättre.” Efter några veckor stod kyrkan där igen. Med tiden har både muslimledarna och byledningen kommit att acceptera att det nu finns en kyrka i byn.
Som ni kan förstå fanns en hel del stories om förvandlade liv också här. Det som för mig personligen var uppmuntrande var att Victor kommer från en FPCT kyrka i Bukombe. Det samhället ligger ungefär 30 kilometer från Mbogwe där jag växte upp. Min far, Fred Nyman, startade utposten i Bukombe för över 60 år sedan. Nu är det en relativt stor församling som har sänt en ”missionär” till en avlägsen krok av sitt land. Vi kan aldrig veta vad skörden blir på sikt av de initiativ vi tar idag.
Vi hade en kort gudstjänst med de församlade och jag delade ett uppmuntrande ord. Vårt besök avslutades med mat för alla i kyrkan medan det regnade. När vi skulle åka var det så halt där bilen stått parkerad utanför kyrkan så det tog en bra stund innan vi fick tillräckligt med grepp under hjulen för att komma ut på vägen.
Pastor Komba ville att vi ännu skulle besöka den nystartade församlingen i Lukumbule på vägen tillbaka till Tunduru. Lukumbule är ett större samhälle än Mtwana och det är ca 12 kilometer mellan de två. Victor startade den församlingen en kort tid efter han kom till området. Alltså en nyplanterad församling tog snabbt initiativ att plantera en till församling där man såg behovet.
När vi kom in i Lukumbule samhälle stod den lokala pastorn vid vägen för att visa oss hur vi skulle kryssa mellan husen på små vägar och stigar för att ta oss till hans kyrka där en del av medlemmarna väntade. Pastorn gick före när vi sakta körde efter. Marken såg hård ut, men jag började känna att det gick trögt och förstod att det på grund av regnet var mjukare än det såg ut. Utanför ett litet hus insåg jag att nu skall jag nog inte köra vidare, så jag stannade och skulle vända bilen. Det var för sent.
När jag stannade blev tyngden för mycket för marken och bilen sjönk genom den hårda skorpan ner i sand och vatten som helt saknade bärkraft. Ett försök att komma ur gropen resulterade bara i att bilen grävde ner sig tills den låg på underredet. HabariMaalum bilen som körde alldeles bakom mig såg vad som hände och stannade. Direkt de stannade bröt också den bilen igenom det hårda lagret och satt fast.
Änglar kommer i olika format. Ibland av villiga händer som hjälper till att gräva när man kört fast. Lokala män kom för att se på eländet. De var snabba att hämta hackor och bräder i hyddorna runtomkring och satte igång att gräva. Det tog oss två timmar att få loss bilarna trots att två team jobbade parallellt med båda bilarna samtidigt. När vi äntligen kom loss var det så gott som mörkt och vi visste att vi ännu hade ca 70 km till Tunduru på vägar som hade fått mera regn sedan vi kom. Till den lokala pastorns besvikelse blev vi tvungna att säga till honom att än om kyrkan nu var inom gångavstånd kunde vi inte ta oss tid att komma dit. Vi bad honom hälsa så hjärtligt till dem som eventuellt ännu väntade i kyrkan. De män som varit mest ihärdiga att gräva loss bilarna fick en slant som tack.
Sista dagen i Tunduru var söndag. HMM teamet som skulle vända tillbaka mot Dar es Salaam där de ännu skulle möta och filma ett DMM team ville påbörja sin resa direkt efter gudstjänst. De deltog och predikade i Pastor Kombas kyrka innan de började sin återresa.
Hanna och jag ville uppmuntra FPCT församlingen i Tunduru. Vi har besökt dem några gånger sedan den startade 2019. Bara någon månad efter den startat predikade jag under ett litet plåttak utan väggar de satt upp på den mark de lyckats köpa. Nu finns en liten kyrka på platsen och församlingen har ca 40 medlemmar. Man har också lyckats starta 6 utposter, varav två är dem vi nämnt här ovan. Besök av långväga gäster är sällsynt i församlingar i Tunduru, så det var uppskattat.
Eftersom vi besökt Tunduru ett antal gånger över många år så ser vi den utveckling som skett andligen. Det är inga stora framgångar. Mellan 1992 och 2019 hörde vi inte om mer än en församlingsplantering. Bedömningen av de lokala pastorerna var att Yao-folket inte är mottagliga för evangelium och många var nära att ge upp och en del gjorde det också. Sedan 2019 har vi kunskap om minst 9 församlingar som planterats fördelat på Kanisa la Biblia och FPCT. En uppmuntrande utveckling! Bön, hårt arbete och engagemang av vanliga hängivna Jesu lärjungar ger resultat även på de mest hårda fält. Vi tjänar en allsmäktig Gud!
HEMRESA
På måndagen påbörjade vi vår hemresa. Första dagsetappen tog oss cirka 500 kilometer via Songea till Njombe. Vackra kuperade landskap. Nästa dag körde vi till Kisolanza Farm innan Iringa. Det är en farm som har några cottages där man kan bo och njuta av god nyodlad mat. För Hannas del en plats där hennes fågelintresse får mättas. Vi vilade upp oss två dagar här innan vi fortsatte till Dodoma för sista övernattningen innan vi kom hem till Arusha. Hela resan blev sammanlagt 3747 km.
SUMMERING
Swahili kusten och södra Tanzania med Ruvuma regionen och Tunduru är ett område i stort behov av evangelium. När det för några år sedan gjordes en undersökning över hur evangelium har nått fram i dessa områden konstaterades det att 82% av alla byar ännu saknar en evangelisk församling. Den Andliga marken är hård. Det är en av orsakerna till att det är så onått. Men med Guds hjäl och tända Herrens tjänare och vanliga Jesu efterföljares lydnad att göra lärjungar så ser vi en ny och positiv trend.
Från januari 2021 och till december 2025 har sammanlagt 507 församlingar planterats längs Swahili kusten genom IBRAs samarbetspartners. Bara 2025 tillkom 177 nya församlingar och 2074 nya DBS grupper där 11732 personer deltar i Bibelupptäckande. Minst 6.943 personer tog emot Jesus förra året.
Med perspektiv av besök på plats, vittnesbörd och samtal med pastorer, lokalbefolkning och nyfrälsta får vi en bättre bild av hur läget verkligen är. De platser vi besökte är bara en liten del av alla de orter där DMM slagit rot och Guds verk går framåt, men det ger ändå en överblick hur det kan vara.
Vi konstaterar att arbetarna behöver mycket uppmuntran och stöd samt fortsatt vägledning och coachning. Vi hoppas att vi kunnat bidra med en del av det under vår resa. Vikten av arbetet på Swahili kusten blev ännu tydligare, och våra hjärtan greps ännu starkare av en bön och önskan att se Guds rike få gå fram med kraft på platser där Jesus ännu inte är känd.
Vår förhoppning är också att du eller din församling som läser denna rapport skall gripas av Guds kärlek till dessa människor som lever under andligt förtryck, att de får nås av det glada budskapet och få en chans att ta ställning för Jesus. Dina förböner och ditt stöd behövs!
Framför allt, be skördens Herre sända fler arbetare till sin skörd!
Jan-Erik Nyman
IBRA Senior Advisor
April 2026
Alla bilder @ Jan-Erik Nyman 2026
Mer info och kontaktuppgifter på fspm.fi
pingstfi.blog 