Jag vet inte hur du läser och förstår rubriken. Om du tillhör den lutherska kyrkan, så kanske du genast kopplade ordet ”Kyrkan” till den lutherska kyrkan, eftersom den under hundratals år varit referensramen för ordet ”kyrkan” i Norden. Men tiden går och världen förändras och det är läge att återupptäcka ordets djupare betydelse. Som du kommer att märka använder jag ordet ”Kyrkan” i dess generiska betydelse – dvs. alla de personer som bekänner sig till tro på Jesus och samlas regelbundet för att fira gudstjänst är Kyrkan, även om de samlas under olika namn och tak. Rent teologiskt så hävdar vi ju att endast Gud vet vem som är hans, men visst kan vi dra vissa slutsatser också efter människors yttre beteende. Så, för att inte krångla till det betecknar ”Kyrkan” i rubriken alla de människor som tror på Jesus och som samlas till gemenskap och gudstjänst med någon form av regelbundenhet och struktur. Till ”Kyrkan” hör alla de troende i de traditionella, historiska kyrkosamfunden, men också de troende i nyare och mindre hierarkiskt byggda gemenskaper. Sedan kan man naturligtvis inte på något enkelt sett definiera när en medlem i ett kyrkosamfund har lämnat tro och gemenskap (även om formellt medlemskap kvarstår), men att det sker är det ingen tvekan om.
Ordet pentekostal är också lätt att missförstå. Kommer man från en bakgrund i en pingstförsamling är referensramen naturligtvis den egna, bekanta versionen av pentekostal kristendom. Men pentekostal är så mycket större än den nordiska versionen av pingströrelse, trosrörelse och andra pingst-karismatiska församlingstyper. Pentekostal kristendom är alla troende som bejakat undervisningen om den helige Ande och upplevelsen av Andens närvaro i dagens kyrka och liv. Det är kristna, som aktivt inbjuder den helige Ande att leda både liv och gudstjänst, och som söker att få Andens gåvor och frukter in i församlingens verksamhet och gemenskap. En term som också används i sammanhanget är ”karismatisk kristendom” som betecknar pentekostala kristna i de historiska kyrkosamfunden som inte ser sig själva som en del av pingströrelsen, men bejakar Andens närvaro och konkreta uttryck genom olika ”karismata” (nådegåvor) i de troende. Här väljer jag då att förstå pentekostal kristendom som pingst-karismatisk kristendom i alla sorters kyrkor och kristna gemenskaper.
Så till själva påståendet: ”Kyrkans framtid är pentekostal”.
Dels är det lätt att dra den här slutsatsen om man ser på de senaste 50 årens utveckling i den globala kristendomen. Se artikeln ”Fler och fler pentekostala kristna i världen”. Det ser onekligen ut som om de pentekostala och neo-pentekostala kristna i antal redan inom några decennier kan växa ifatt och förbi katoliker och protestanter – hur förunderligt det än låter ur nordiskt/europeiskt perspektiv. En stor del av de pentekostala är medlemmar i katolska eller protestantiska kyrkor, så dessa inräknas självfallet i båda kategorierna. Men det är ändå signifikant att antalet pentekostala kristna (i alla sorters kyrkor och samfund) utgör en allt större del av totala antalet kristna.
Dels är det en logisk slutsats av att starten av den kristna församlingen – dvs. Kyrkan – var synnerligen pentekostal. Utan den Helige Ande skulle lärjungarna knappast ha kommit ut på gatan utanför huset där de samlades, än mindre till hela den då kända världen. Om början var pentekostal, om Kyrkan i grunden består endast av de troende som är pånyttfödda genom Anden, så finns det en framtid för Kyrkan bara om den lyssnar till, uppfylls av och låter sig ledas av den Helige Ande. Därför är Kyrkans framtid av nödvändighet pentekostal.
Kyrkans tre perioder, tidsepoker
Det finns en intressant artikel på academia.edu som heter ”Pentecostalism and the Three Ages of the Church”, skriven av Matthew Del Nevo, som tar upp en spännande tanke kring de stora linjerna i Kyrkans historiska utveckling. Han beskriver de Petrinska, Paulinska och Johanninska ”kyrkoperioderna”. Den Petrinska perioden hänför sig till Rom (med Petrus som utgångspunkt) och särskilt till den romersk katolska kyrkans framväxt från 300-talet, den Paulinska perioden hänförs till den protestantiska kyrkans utveckling efter reformationen på 1500-talet och så menar han att man kan tala om en tredje period, den Johanninska perioden, som han hänför till framväxten av pentekostala församlingar från början av 1900-talet. Han argumenterar för att den globala pentekostalismen ska kunna ses som den tredje perioden i Kyrkans historia och att den bygger på, men ändå är distinkt annorlunda än de föregående två. Det är förstås uppenbart att alla dessa nu förekommer samtidigt, men visst kan man se att det också finns en historisk tidsföljd som visar när något nytt växer fram.
Del Nevo hämtar själva tanken på Kyrkans tre perioder från den judiske filosofen Franz Rosenzweig som i sin bok ”The Star of Redemption” (1920) formulerar ett resonemang om kyrkans tre perioder. När Del Nevo beskriver vad den ”Johanninska kyrkan” står för, citerar han Rosenzweig i följande: ”Att vara en kristen innebär inte att man accepterat vissa dogmer som sanna, utan att man lever sitt liv under auktoriteten av en annans liv, nämligen Kristi liv, och, när detta skett, att man sedan lever sitt liv helt och hållet utifrån kraften som strömmar från detta liv”. I den Petrinska kyrkan handlar det om att tillhöra kyrkan och vara under dess auktoritet. I den Paulinska kyrkan handlar det om att hålla sig till en viss trosbekännelse som då är den kyrkans fundament som allting bygger på, dvs. läran är auktoriteten man ställer sig under. I den Johanninska kyrkan är grunden Jesu Kristi verkliga närvaro genom Anden. På den grunden är enhetlighet i trosbekännelsens detaljer jämförelsevis mindre viktigt än tolerans och konsensus och den enda verkliga auktoriteten i kyrkan hittas i ”Andens smörjelse” som är personlig och inte någon automatisk del av ett officiellt ämbete inom kyrkostrukturen.
Den Johanninska kyrkan kan därför i högsta grad sägas vara den helige Andes kyrka. Den uppstår genom Andens initiativ och andliga drivkrafter snarare än genom organiserad planmässighet. Den här kyrkan är av nödvändighet diversifierad (spretig) eftersom den inte bygger på samling under en trosbekännelse, dvs. läran, och inte heller är centralt organiserad. Därför behöver den luta sig mot (lära sig av) de två andra ”kyrkotyperna” för att få lite strukturell ordning och tydligare läroformulering.
Poängen med det här resonemanget är att uppmuntra pentekostala kristna att se att deras andliga liv är annorlunda än protestantismen, liksom protestantismen är annorlunda än katolicismen. Det finns ett värde i att inse att den pentekostala förståelsen av Guds närvaro genom Anden är något väsentligt annorlunda än den protestantiska (evangelikala), lärobaserade approachen till livet och kyrkan. Likaså är den auktoritet som Anden har i den pentekostala kyrkans liv annorlunda än den auktoritet som den katolska kyrkans ledare gör anspråk på att ha över den kyrkans medlemmar. Samtidigt så finns det naturligtvis mycket som den pentekostala kyrkan kan lära sig av de två andra huvudgrupperna. Och naturligtvis har Anden också verkat och fortsätter att verka genom troende i de övriga kyrkotyperna – så det handlar om att ta vara på det goda som upptäckts av andra och samtidigt öppna sig för Andens fortsatta undervisning och uppenbarelse av vad Ordet (Bibeln) säger till dig och Kyrkan idag. Man kan kanske formulera det så att i den pentekostala kyrkan är Anden startpunkten och målet på ett mer framträdande sätt än i de övriga kyrkotyperna.
För pingstkyrkorna i Norden är det viktigt att ta in det globala perspektivet på den pentekostala utvecklingen, för alla kristna är det viktigt att öppna sig för Andens tilltal (och bli lite mer ”pentekostala”) – för det är uppenbart att Anden just nu håller på med ett helt fantastiskt arbete genom Kyrkan för att alla ska få höra om frälsningen i Jesus och alla ska få möjlighet att få tag i det nya livet i Anden. Joels profetia som Petrus citerade är fortfarande i kraft – Apg 2:16-21.
Det finns massor av intressant material om ”Pentecostalism and Charismatics” på academia.edu så det är bara att börja surfa runt och se vad pentekostala (och andra) teologer skriver i ämnet.
pingstfi 