Azusa Street-väckelsen 110 år och fortsätter

az_str_650Den 9 april 1906 bröt Azusa Street-väckelsen ut i Los Angeles och det som började då fortsätter idag 110 år senare i hela världen. Den svarte pastorn, William J Seymour, kunde nog inte ana hur långt väckelsen skulle nå. Idag räknas pingstvännerna i flera hundra miljoner globalt – med den största tillväxten i Afrika och Asien. Den nordiska pingströrelsen räknar sin början från det att den norska pastorn T.B.Barratt besökte Azusa Street, blev andedöpt och började undervisa om den helige Ande när han återvände till Oslo. Han kom att influera hela Norden med pingstbudskapet och blev inbjuden till Finland 1911. Det kan man räkna som starten på pingströrelsen i Finland.

En av de största pingstsamfunden i världen, Assemblies of God, publicerar en intressant artikel på sin informationssajt PE News som reflekterar över vad de troende på Azusa Street hade och som vi behöver. Här kan du läsa artikeln i sin helhet: What Azusa Had and We Need

Artikelförfattaren och ledaren för AG, George O.Wood, identifierar fem kännetecken för de troende på Azusa Street och menar att det här behövs också nu 110 år senare.

  1. Stor hunger efter Gud
  2. Stor kärlek till varandra
  3. Stark tro på Bibeln som Guds ord
  4. Starkt fokus på Andeledd evangelisation och mission
  5. Målmedveten avsikt att återupptäcka och bygga en nytestamentlig församling/kyrka

1. Männen och kvinnorna som samlades i den lilla kyrkan på Azusa Street drevs av en stor hunger efter Gud – inte för att lära sig något om Gud, utan för att lära känna Gud själv, inte för att höra talas om Gud, utan för att höra Gud tala direkt till dem. Man hade läst Joh 7:37-39 där Jesus talar om att var och en som trodde på honom kunde få uppleva Anden som ”strömmar av levande vatten” ur sitt innersta. Det man upplevde på Azusa Street hade likheter med nya testamentets beskrivning av pingstdagen då Anden föll över (uppfyllde) de första lärjungarna. Människor strömmade till från hela USA men också från många andra länder (bl.a. Norden) för att de längtade efter att möta Gud och uppleva den Andeuppfyllelse som Bibeln beskriver. Det är i den här längtan som Anden kommer till oss ännu idag. Den som upplever sig fattig i anden är den som kan bli fylld av Anden.

2. Stor kärlek till varandra – den lilla kyrkan på Azusa Street förenade kvinnor och män, svarta och vita. Språk, ursprung och samhällsklass var inte längre murar mellan människor. Det här hände mitt i ett samhälle och i en tid som präglades av segregering och ojämlikhet på många olika sätt. Den första tiden på Azusa Street demonstrerade Guds kärlek på ett omvälvande sätt – även om rörelsen på sina håll senare tappade en del av den radikala kärlekens uttryck och gav efter för omgivande kulturen (i USA uppstod senare separata pingstsamfund för svarta resp. vita). Men idag är behovet av kärlek till människor minst lika stort om inte ännu större – och Guds kärlek är lika radikal som förut – han älskar alla människor och vi som hans folk är kallade att i Andens kraft älska våra medmänniskor – oberoende kön, språk, etnisk bakgrund osv.

3. Stark tro på Bibeln som Guds ord – de tidiga pingstvännerna hade en stark tro att Gud skulle verka idag som han gjorde på nya testamentets tid och att allt som hände skulle prövas mot vad som stod i Bibeln. I entusiasmen över att man upplevde Andens tilltal hände det också att enskilda personer gick för långt och framställde som Guds röst sådant som hade andra källor. Men i huvudfåran i rörelsen var man noga med att betona att allt som sades och gjordes skulle prövas mot Bibelns undervisning. Det gav de troende en stadig grund att stå på, även om de fick stå ut med mycket ifrågasättande från andra kristna som tolkade bibeln på ett annat sätt. Idag behövs samma starka dialog mellan den ”inre upplevelsen” och Bibelns undervisning. Min upplevelse av Andens tilltal behöver dubbelcheckas mot Guds ord för att mina subjektiva upplevelser och tolkningar inte ska leda mig vilse.

4. Starkt fokus på Andeledd evangelisation och mission kom sig av att man tidigt i väckelsen på Azusa Street insåg att upplevelsen av Anden inte bara var en personlig välsignelse utan den var också till för att ge kraft till att tjäna. I det allra första numret av tidningen ”The apostolic Faith” (sept 1906) skrev man om mission och behovet av att sända ut missionärer och om att ge pengar till missionsarbetet. Många missionärer reste ut till olika länder som ett resultat av undervisningen på Azusa street. Man förstod att missionsbefallningens uppdrag ingalunda var fullbordat utan att uppdraget förutsatte ännu större satsningar på mission och evangelisation. En missionsrörelse vars kännetecken var upplevelsen av Guds närvaro, kärlek till medmänniskan, tro på Guds ord och Andens övernaturliga verkningar, fick sin början och har nu spridit sig över hela världen. Trots att pingstkyrkorna idag har mycket mer resurser jämfört med läget för 110 år sedan kan ingen förlita sig på sin egen kraft, utan fortfarande gäller bibelordet ”inte genom styrka, inte genom kraft, utan genom min Ande, säger Herren Sebaot”.

5. Målmedveten avsikt att återupptäcka och bygga en nytestamentlig församling/kyrka. En genomgående tanke i de troendes samtidsförståelse var att kyrkan/kyrkorna genom århundradena tappat bort eller förvrängt en del av den nytestamentliga församlingens kännetecken. Nu ville man återupptäcka allt som nya testamentets församling hade och bygga en församling på bibelns undervisning och rensa bort all tradition som inte kunde härledas därifrån. Så den tidiga pingströrelsen såg sig som en ”återuppbyggnadsrörelse”. Man ville återuppbygga församlingen/kyrkan på ett sätt som kom så nära den nytestamentliga församlingen som möjligt. Därför studerade man de första kristna mycket noga och strävade efter att efterlikna dem på många sätt. Man ville tro som de första kristna trodde och man vill göra som de första kristna gjorde. I det andra numret av ”The Apostolic Faith” (okt 1906) skrev man: ”När den Helige Ande föll över de 120 var det på morgonen av Andens utgjutande. Idag lever vi på kvällen av Andens utgjutande. Som det var på morgonen, så skall det också vara på kvällen.”

När nu 110 år har gått sedan pingströrelsen fick sin början finns det nog orsak bland oss särskilt här i Norden att fråga oss ifall vi har samma kännetecken i våra församlingar som Azusa Street-rörelsen hade. Eller behöver vi en ny ”Azusa Street-väckelse” som ökar vår hunger efter Guds närvaro och tilltal genom Anden? Behöver vi en undervisning som förnyar vår tro på Bibeln som Guds ord och förstärker vår längtan efter att se mer av Andens verkningar i församlingsgemenskapen och i våra sammankomster? Kanske vi behöver bedöma vår församlings prioriteringar och fokus efter hur mycket vi satsar på evangelisation och mission i Andens kraft och hur mycket vi känner igen från apostlagärningarna i våra egna liv och i församlingens liv?

Det är helt fantastiskt att pingstbudskapet nått så långt på 110 år. Statistikerna talar om 200 miljoner pingstvänner i ”klassiska pingstförsamlingar” och kanske 300 miljoner karismatiker i andra samfund. I Sydamerika, Afrika och Asien växer pingstkyrkorna snabbt. I det sekulariserade väst finns de största behoven av radikalt kärleksfulla och Andeledda församlingar som frimodigt undervisar ”hela evangeliet” om Guds närvaro genom Anden i vår tid. Gäller alltså oss i Norden.

 

Comments

  1. Stanley Holmberg says:

    Hade någon människa med aldrig så god organisationsförmåga kunnat åstadkomma detta? Knappast. Om detta ska få fortsätta behöver vi vara försiktiga med att med alltför hårda mänskliga medel börja försöka styra Andens verk.

    • Tack för kommentaren. Om du syftar på den globala pingströrelsen så är det knappast möjligt att styra även om någon ville försöka eftersom pingströrelsen består av tusentals självständiga samfund. Så vi talar ju egentligen om de globala pingströrelserna i pluralis – som alla organiserar sig på något vis på egen hand. Om vi talar om Finlands svenska pingströrelse så har fullständig frihet och självständighet (per församling) inte lett till större genombrott för Andens verk (snarare tvärtom) än i lite bättre organiserade pingströrelser. Är nätverk, samarbete och organisationsstruktur ett försök att styra Andens verk? Kan det inte snarare vara en uppriktig strävan att bli bättre på att vårda, bevara och främja det liv som Anden ger? Jag håller naturligtvis med om att vi ska ge full frihet för Anden i våra liv och samtidigt menar jag att vi människor behöver hjälpas åt för att kunna ge Honom utrymme, bevara uppenbarelsen om Anden, uppliva Andens gåvor i varandra och tillsammans utföra det uppdrag som Anden ger oss kraft för. Då handlar det inte om att ”försöka styra Andens verk” men skapa en struktur som stöder Andens liv i oss. Församlingen (i enlighet med den nytestamentliga förebilden) har en organisation och en struktur som är avsedd att stöda Andens liv i den enskilde och den grundtanken kan multipliceras i samarbetet mellan flera församlingar. Så vem talar du om och vilka är de alltför hårda mänskliga medel du syftar på?

      • Stanley Holmberg says:

        Råkade kanske komma åt en öm punkt, men jag menade att när vi nu i svenskfinland går mot mera samlade tömmar är min önskan om försiktighet befogad. Det är lätt hänt att man kallar Andens mångfald för spretighet och sätter hämsko på utvecklingen. Det finns redan nu ett större tryck än förr att man ska tänka på ett visst sätt. Särskilt i samfundsfrågan. Anden blåser vart den vill men jag vill fortsättningsvis vara där Han är om det går. Och organiserande leder inte automatiskt till större andlighet. Däremot händer det ibland att Anden ger vishet att utföra saker på bästa sätt.

      • Vet inte om det är så ömtåligt, men nog angeläget 🙂 Jag tänker kanske på situationen i Finlands svenska Pingst från ett annat perspektiv. Jag tycker utvecklingen har varit hämmad just pga för lite struktur och plan och menar att lite mer av en gemensamt överenskommen utvecklingsplan och inriktning skulle hjälpa oss som enskilda församlingar att hålla fokus, utveckla vår verksamhet och få hjälp av andra när det behövs. Men kanske framför allt hjälper en samfundsstruktur oss att tydliggöra teologin, stärka identiteten och utveckla det som den enskilda församlingen inte kan eller ska göra ensam. Kanske det rentav finns en Andens vishet i att försöka hjälpas åt med att stärka det som är svagt. Någon automatik tror jag inte heller på, däremot på avsiktlighet, delaktighet och uthållighet… (Därför är det bra att diskutera mycket, sedan planera och slutligen också genomföra det man kommit överens om 🙂

  2. Stanley Holmberg says:

    Om det blir som du säger är också jag nöjd. Anledningen att jag överhuvud taget kommenterade var att jag är fascinerad av hur stort AsuzaStreet-fenomenet kunde bli trots att de mänskliga förutsättningarna var så anspråkslösa. Det finns något i pingstfenomenet som är kraftfullt men ofta ganska okontrollerbart för oss. Jag hoppas att vi aldrig försöker ersätta den dimensionen med våra egna arrangemang. Sen kan Anden nog verka både med och utan samfund. Särskilt om vi gör allt under ”ständig bön för alla de heliga”. Beklagar att det jag skrev kunde uppfattas som orättvis kritik. Jag ville bara värna om det som har gjort pingströrelsen till vad den är idag.

    • Jag delar samma fascination och vill absolut vara med och värna om att Andens liv fortsätter vara vårt fokus. Så månne vi inte hittar varandra på samma väg 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: