Ända sedan Jesus samlade sina lärjungarna och talade om att bygga sin församling har lärjungarna haft lite olika uppfattning om vad han egentligen menade. De gamla kyrkorna (ortodoxa, katolska) lägger stor vikt vid strukturen (påve, biskop) och sakramenten. De har därför i grunden svårt att tänka sig att någon annan kyrka är en ”riktig” kyrka. De lite senare uppkomna protestantiska kyrkorna betonar ”tron allena” och Ordets förkunnelse, även om både struktur och sakrament har sin betydelse. De s.k. fria kyrkorna fokuserar mer på att alla kan bidra, eftersträvar Andens närvaro och prioriterar uppdraget att bjuda in fler till Guds familj.
Det är fascinerande läsning om hur lärjungarnas förståelse av församlingens väsen och uppdrag förändrats och utvecklats under århundraden i Veli-Matti Kärkkäinens bok ”An introduction to Ecclesiology”. Boken ingick i Pingst Pastorsakademis litteraturlista och ger som titeln säger en introduktion till läran om församlingen.
Det är uppenbart att alla kyrkor har funnit något viktigt att lyfta fram. Det är också uppenbart att alltför snäv och ”absolut” definition av församlingssynen leder till snedvridning och överbetoning av vissa delar på bekostnad av andra. En alltför stark betoning på ”biskopens” och sakramentens betydelse försvagar trons utveckling i de enskilda individerna. En överbetoning av ”tron” och ”läran” kan överintellektualisera kyrkans liv och undervisning och göra det svårt för människor att uppleva Anden som ändå är den som ger den troende det andliga liv som Jesus talade om. Slutligen en alltför stark fokusering på Andens verkningar kan göra läran luddig och samhörigheten med historiska kyrkor svag.
Det goda med att leva i den här tiden är att det är möjligt att ta vara på det goda i tidigare upptäckter, i bästa fall lära sig av tidigare kristnas misstag i betoningarna och bilda sig en mer sammansatt förståelse av läran om församlingen. De historiska upptäckterna har visserligen ofta lett till olika brytningar och uppkomst av många olika sorters församlingar. Men idag ger det oss en unik möjlighet att utvärdera och välja vad vi tror följer bibelns undervisning allra bäst. Det har varit helt nödvändigt att ta striden om trons betydelse, dopet, Andens närvaro mm. Det har i de ”fria församlingarna” lett till en församlingssyn som betonar det personliga lärjungaskapet, det frivilliga, medvetna valet att låta döpa sig, gett avsiktligt utrymme för Andens gåvor och verkningar i alla troendes liv och understrukit betydelsen av gemenskapen mellan de troende.
Det som också blir tydligt vid läsningen av Kärkkäinens bok är att utvecklingen inte är slut ännu, diskussionen om vad församlingen är fortsätter. Som med allt annat som gäller vår förståelse av Guds rike och dess synliga verkningar i människors liv så är vår förståelse av församlingen ännu begränsad och i behov av fortsatt fördjupning. En öppenhet för Andens tilltal och en dynamisk attityd till församlingsutveckling torde vara till nytta för församlingsbygget var som helst i världen, även om betoningarna varierar beroende på sammanhanget. Kärkkäinens bok ger ändå en intressant och lärorik sammanfattning av ”hur långt vi kommit” i början av 2000-talet.
pingstfi 