Pingst och den radikala reformationen

ana_mart1571amsOm/när man vill ha reda på varför det finns en pingstkyrka och varför den är annorlunda än t.ex. lutherska kyrkan, så hittar man naturligtvis orsaker i Azusa Street-väckelsen år 1906 i Los Angeles. Men många teologiska tolkningar och tillämpningar, som idag är en självklar del av tro och praxis i pingstkyrkan, upptäcktes redan på 1500-talet bland dem som hörde till den ”radikala reformationen”, t.ex. anabaptisterna. Det är fascinerande att se hur mycket av anabaptisters och övriga radikalisters teologiska resonemang blev vanligt förekommande t.ex. i Amerika dit många flydde undan förföljelsen från katolska, lutherska och reformerta kyrkor.

Idag hittar du arvtagare till den radikala reformationen överallt i hela världen.

(bilden visar en holländsk anabaptist, Anneken Hendriks, som brändes på bål för hädelse år 1571 i Amsterdam /wikipedia/Jan Luyken/1685)

Magisteriell vs radikal reformation
I Norden är det naturligtvis den lutherska versionen av reformationen som dominerar det allmänna medvetandet. Luthers, liksom Calvins, version på reformation kallas magisteriell, vilket pekar på deras val att alliera kyrkan med kungen/statsmakten (magistratet). Deras tolkning innebar också att det var biskoparna, prästerskapet och kyrkorådet som hade tolkningsföreträde i lärofrågor. De var inte heller främmande för att använda statsmakten för att eliminera dem som tänkte annorlunda.

Det har därför talats ganska lite om de övriga grenarna på reformationsträdet. Vilket gör att det blir något av en aha-upplevelse då man upptäcker att världen idag har fler arvtagare till den radikala reformationen än till den lutherska. Bara det faktum att det finns ca 74 miljoner lutheraner i världen att jämföra med 260 miljoner pingstvänner och 100 miljoner baptister, plus alla andra ”fria kyrkor”, gör att balansen under de senaste hundra åren klart har svängt över till radikalisternas fördel. Det här är generellt sett ett ganska okänt faktum i det lutherskt definierade Norden.

När man under reformationens första århundrade kastade loss från påvens och katolska kyrkans auktoritet och började läsa och tolka bibeln mer självständigt var det en del som drog radikalare slutsatser än andra. De menade t.ex. att kyrkan inte ska vara lierad med staten, att frälsningen bygger på individens tro och att barndop därför inte är vare sig verksamt eller nödvändigt, att nattvarden ska tolkas symboliskt och att Andens gåvor gäller även idag. Det här var alldeles för radikala tolkningar för Luther och Calvin (reformerta kyrkan) så de gjorde gemensam sak med katolska kyrkan och förföljde t.ex. anabaptisterna på de grymmaste vis med tortyr och avrättningar. Idag finns det tre rätt stora grenar inom den magisteriella (biskops/teologstyrda) reformationstypen – den lutherska, den reformerta och den anglikanska kyrkan. Men vi har idag också flera större grenar som kan sägas komma från den radikala reformationen (Bibeln enda auktoriteten, det allmänna prästadömet, den fria kyrkan mm) – pingst, baptist, en mängd samfundsoberoende pingstkarismatiska församlingar/rörelser, men också mer direkta arvtagare som mennoniter m.fl.

Gemensamma tolkningar
Det är intressant att jämföra teologiska tolkningar hos anabaptisterna med dito hos pingstkyrkorna idag. Det är ganska mycket som känns igen. En stor del av bibeltolkningen och tillämpningen i dagens frikyrkor kan spåras till upptäckterna hos de radikala reformatorerna. Här kommer några exempel från jämförelse med anabaptisterna (1525-).

Frälsning genom tro
Den första och största radikala tanken hos anabaptisterna var att frälsningen bygger på den inre tron på Jesus och inte på en yttre handling som dopet eller ens medlemskap i kyrkan (som formalitet).

Troendedop 
Dopet i vatten har ändå stor betydelse inom både anabaptistiskt tänkande och inom pingstkyrkan, men det handlar då om bekännelse om tro och överlåtelse till Kristus och församlingen och därför menar man att dopet ska ske efter att någon kommit till tro och beslutat sig för att följa Jesus. Det hängde också ihop med att anabaptisterna ifrågasatte läran om ”arvssynden” och menade att den var obiblisk och därför ansåg att dop av barn var både overksamt och onödigt. Det var den här tolkningen som fick Luther och Zwingli att gå i taket och våldsamt förfölja dem som trodde så. Det var också motståndarna till den här dopsynen som gav anabaptisterna deras namn (ana-baptist = den som döper om).  Den här dopsynen är fortfarande bland det viktigaste som separerar troendedöpare (baptister, pingstvänner, m.fl.) från den lutherska kyrkan. Dopet är enormt viktigt, men har en annan betydelse än i den lutherska kyrkan.

Nattvardens gemenskap
Inte nog med att anabaptisterna ifrågasatte det katolska/lutherska barndopet, man accepterade inte heller vare sig katolska kyrkans eller lutherska kyrkans syn på nattvarden. Som anabaptisterna tror pingstvänner också idag att Kristus genom tron är närvarande i nattvarden, men inte att han är i det konkreta brödet och vinet. Nattvarden är mer som ett ”pedagogiskt hjälpmedel” till hjälp för undervisning, påminnelse och gemenskap än det är ett ”sakrament” eller ”nådemedel” i sig själv. Genom den Helige Ande är Kristus närvarande i den troende både under nattvarden och däremellan. Att ta emot nattvarden är en del av ”den goda bekännelsen” och en bekräftelse av gemenskapen med de troende (församlingen). Nattvarden är enormt viktig, men har en annan betydelse än i den lutherska kyrkan.

Församlingens gemenskap och goda gärningar
Gemensamt med anabaptisterna (och i grunden med Luther) är pingstkyrkans lära att en människa blir frälst genom att tro på Jesus och följa/lyda honom. Men anabaptisterna betonade starkt betydelsen av att tro och omvändelse leder till goda gärningar och hög moralisk standard, vilket då kan ses som kvitto på äkta tro. Därför hade man en förväntan att den troende, som lät döpa sig, också var villig att underställa sig församlingens disciplin. Det här förhållningssättet är inte obekant för den som växt upp i en pingstförsamling för 50 år sedan, även om ”församlingstukten” som tidigare var ganska vanlig i pingstförsamlingarna numera har ersatts av själavårdande samtal och mer tålamod med individuella processer. Anabaptisternas betoning på att man ska prioritera församlingsgemenskapen och aktivt delta i den, känns ändå fortfarande väl igen. Och visst är det typiskt för pingstkyrkan att betona hjälpverksamhet både individuellt och kollektivt.

Den fria kyrkan
Anabaptisternas betoning på den ”fria kyrkan” hamnade i direkt konfrontation med Luther och Calvin som gärna samarbetade med och menade att kyrkan skulle vara en del av statsmakten. För Pingst har det från början varit en självklar del av både teologi och praktisk verklighet. Pingst har alltid betonat att församlingen ska bestå av troende och att den ska vara fri och oberoende av staten. Idag separeras de lutherska kyrkorna från sin koppling till staten och det innebär en stor praktisk och tankemässig förändring då man mot sin vilja mer och mer kommer att betraktas som en ”fri kyrka”.

Den Helige Ande
Det intressanta i studiet av anabaptisterna på 1500-talet är att de, i sin strävan att vara bibliska, också var öppna för undervisningen om och upplevelsen av den Helige Andes olika manifestationer i form av ”nådegåvor” som tungotal, profetia, helande mm. Det här skiljde sig tydligt från Luther och Zwinglis syn på den Helige Ande. Luther och Zwingli menade att nådegåvorna inte längre delades ut eller verkade. Anabaptisterna talade om tre dop – dopet i vatten, dopet i Anden (i eld) och dopet i blod (förföljelse och martyrium). Den ”doplistan” har mycket gemensamt med många karismatiska kristnas upplevelser i vissa länder idag – många har erfarenhet av alla tre dopen. Poängen här är att Andens närvaro och olika manifestationer inte är något exklusivt för pingstkyrkan utan har förekommit inom flera rörelser som kopplar till den radikala reformationen. Men undervisningen om och upplevelsen av den Helige Ande fick internationell och större spridning genom pingstväckelsen.

Separation från världen
Anabaptisterna betonade ”separation från världen” vilket betydde att man menade att kyrkan och staten inte kunde vara ihopkopplade såsom katolska kyrkan men även lutherska och reformerta kyrkan praktiserade. Man tog även avstånd från deltagande i krig och hävdade pacifism. En konsekvens av den tolkningen blev att man inte försvarade sig i förföljelsen utan i stället idealiserade martyriet. Man menade också att den kristne inte ska svära eder utan låta ”ert ja vara ja och ert nej vara nej”.

En konsekvens av läran om separation från världen i kombination med hårt styrd församlingsgemenskap var att man i vissa anabaptistiska rörelser utvecklade samhällen som mer eller mindre slutade kommunicera aktivt med omvärlden. Det ledde till det vi idag känner igen som amish och hutteriter, och även kväkare och mennoniter. De är kanske mest kända för sin 1800-tals klädsel och ”omoderna” och isolationistiska livsstil.

En världsvid skillnad
Många av anabaptisternas upptäckter har bildat grund för tänkandet och det andliga livet i de fria kyrkorna (frikyrkorna) under de senaste 500 åren. Men även om pingst sympatiserar med och delvis håller med om ”separation från världen” har man dragit andra slutsatser. Just därför att den troende genom Anden blivit en medborgare i Guds rike, avskild till tjänst för Gud, har den troende ett uppdrag och ett ärende att ge budskapet vidare. Helgelse och goda gärningar förväntas som en frukt av Ordets och Andens närvaro och inre påverkan i den troende. Tendenser att försöka skapa helgelse genom yttre styrning har tidvis förekommit i pingströrelsen också, men mest skapat osunda miljöer och isoleringseffekter.

I huvudsak har pingstväckelsen ändå hittills präglats av en målmedveten och ofta entusiastisk strävan efter att nå ut till hela världen – kanske mera att vara ”i världen” än att vara ”separerad från världen”, men nog med betoning på att inte vara ”av världen”. Därför är händelserna på Azusa Street viktiga som identitetsmarkörer för pingstvänner. Pingst handlar om Andefyllda troende som är sända till världen (inte kallade att dra sig undan världen) och som pragmatiskt ändrar stil och metod efter behov – allt ”för att i alla fall frälsa några”. (1 Kor 9:22).

Det verkar som att slutsatserna man drog i den tidiga pingströrelsen om att Anden getts för att ge de troende kraft att missionera – inte för att skapa ett ”helgat”, och från världen separerat samhälle – har resulterat i en världsvid skillnad mellan de ”separerade radikalisterna” från de ”missionerande radikalisterna”. Åtminstone vad beträffar antal medlemmar i respektive kyrkor. Om det finns en del likheter mellan anabaptisters och pingstvänners bibeltolkning så finns det också några stora skillnader.

Kanske värt ett extra studie…

———–

Några intressanta källor:

https://www.academia.edu/31040997/Anabaptists_v_s_Pentecostal_Movement

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: