Ingen har väl kunnat undgå att notera den stora kalabaliken kring medlemskapet i den lutherska kyrkan i Finland. Så fort kristdemokraten Räsänen uttalar sig i värdefrågor skriver några tusen ut sig ur kyrkan. För hon är för konservativ. När ärkebiskopen Mäkinen uttalar sig försiktigt positiv till könsneutrala äktenskap skriver några tusen ut sig. För han är för liberal.
Det är också få röstningar i Finlands riksdag som så noga redovisats i media som den senaste om könsneutrala äktenskap. Se t.ex.rapporten om hur riksdagsmännen röstade på Svenska Yle (bilden). Noggranna grafer och bilder om vilka politiker och partier som röstat hur. Helt klart en fråga som delar upp röstarna och som media spetsar till ytterligare.
Allt tyder på att Finland genomgår ett liknande paradigmskifte som Sverige gjorde för något tiotal år sedan. När majoriteten av befolkningen inte längre tror på Bibelns Gud, inte håller Bibeln som något rättesnöre för livet och närmast ser kyrkan som en social institution som ska anpassas efter majoritetens vilja – då är det inte förvånande att attityderna förändras. Då försvinner den tidigare respekten för kyrkan i offentligheten och kanske influerade av den otyglade kommentarkulturen på nätet tycker många att det nu är politiskt korrekt att offentligt hacka på alla som inte tycker som man själv.
För den lutherska kyrkan är det här ett historiskt skifte. Hittills i historien – i hundratals år – har den lutherska kyrkan alltid varit lierad med statsmakten och haft officiella uppgifter i samhället. Det har också inneburit en ömsesidig lojalitet som naturligtvis berövat kyrkan dess roll som oberoende värdebärare och kritisk röst i samhället. Men naturligtvis har kyrkan ändå påverkat samhället positivt där de kristna värderingarna influerat lagstiftning, kulturliv och relationerna mellan människor. Nu monteras kopplingen till staten stegvis ner och i det nu uppkomna läget diskuterar man även att kyrkan skulle avsäga sig den officiella vigselrätten – för att själv kunna bestämma om vem man viger.
Det är en enorm omställning, och kommer att innebära stora förändringar i det finska samhället då majoritetskyrkan blir en minoritetskyrka. Det tar förstås tid, men det kan gå ganska fort om kyrkan splittras i flera delar. När väckelserörelserna får det allt svårare att göra sin röst hörd i den liberalare majoriteten kan det väl sluta i att man ”bildar eget”
Jag tror att frågan kring könsneutrala äktenskap kommer att bli en kyrkodelare – inte bara i den lutherska kyrkan utan även i en del frikyrkosammanhang. I Sverige är EFS mitt uppe i en situation där den centrala ledningen uttalar sig emot könsneutrala äktenskap medan enskilda församlingsledare upprört ber dem hålla tyst. Även i frikyrkosvenskfinland kommer ekumeniken att sättas på prov när församlingar och rörelser väljer sida i just den här frågan. Även inom pingst kommer frågan att bli diskuterad framöver.
Vi har hamnat i den här situationen för att kyrkan/kyrkorna misslyckats med sitt kärnuppdrag – att göra lärjungar av alla folk. Det var ju ”lättare” förr när det var automatiskt och obligatoriskt att höra till (luth.) kyrkan – nu har folket insett att man kan bestämma själv. Det verkar ju också vara som så att den lutherska kyrkan först nu börjar inse att man måste re-evangelisera Finlands folk – förut har man lutat sig tillbaka på att majoriteten ändå är medlemmar och den all-inkluderande nåden har fått skyla över både otro och likgiltighet. Nu går det inte längre att förneka det faktum att majoriteten av Finlands folk tappat tron på Gud och kyrkan. Med nuvarande utveckling är det bara en tidsfråga innan majoriteten i landet inte tillhör den lutherska kyrkan. Enligt statistikerna sker det i Helsingfors redan 2021 och resten av landet kommer sedan sakta efter.
Men det goda i den här processen är att det blir en möjlighet till en väckelse inom kyrkorna, ett tydliggörande av vad man tror på, en större beslutsamhet att stå för den tro och den värdegrund man faktiskt äger. Det är ju egentligen väldigt rimligt att de som inte tror på Gud och Bibeln lämnar kyrkan och återkommer sedan när de vill söka Gud på allvar. Det är smärtsamt och ekonomiskt pressande för kyrkans organisation och struktur när medlemsantalet sjunker, men det ger ändå kyrkan en möjlighet att bli kyrka igen.
Om vi följer den bibliska beskrivningen på församlingen så utgör de troende ”Kristi kropp på jorden”, dvs. de som är födda på nytt genom den helige Ande är medlemmar i ”Kristi kropp”. Övriga är enbart medlemmar i den jordiska organisationen. Vilket ändå innebär att de kan vara inom hörhåll för undervisning och om de tar emot budskapet kan de också bli del i Kristi kropp. Vilket ju kan vara en orsak god nog för att uppmuntra människor att stanna kvar i kyrkan. Om nu situationen skulle bli den att bara de som verkligen vill vara kvar i kyrkan blir kvar för att de tror på Jesus, så är det inte så illa för kyrkan – andligt sett.
Men visst orsakar det en massa nya problem och utmaningar. För Finland som nation blir läget inte lättare. Ännu fler värderingar och ideologier och religioner ska kämpa om opinionen och grunden för konsensus blir allt svagare. Det kanske utvecklas till ”block-politik” även i Finland – inte mellan höger och vänster, men mellan liberala och konservativa. Det är i alla fall tydliga tendenser om man ser på opinionssiffrorna kring partistöden just nu.
Det är alltså dags att inse att vi är inne i en ny tid i Finland när de kristna kyrkorna får ett gyllene tillfälle att bli kyrkor igen. Med ett tydligt budskap som inte hukar för opinioner och politiskt korrekta åsikter utan som förmedlar evangelium utan att tveka. Det kan bli riktigt intressanta år framöver.
pingstfi 
Kommentera