I pingstkyrkan hävdar man att alla är kallade att bidra till församlingens uppbyggelse. Man menar att Gud kan tala till vem som helst och att alla i princip har möjlighet att förmedla något från Gud. Uppdraget är inte begränsat enbart till några som innehar speciella ämbeten. En nyckelvers i sammanhanget är 1 Kor 14:26: När ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse.
Hur har pingstkyrkan fått den här förståelsen av att kallelsen, utrustningen och uppdraget gäller alla troende? Precis som med flera andra teologiska hållningar (t.ex. troendedopet, den fria kyrkan) går även tanken på ”alla troendes prästadöme” tillbaka till reformatorernas (åter)upptäckter av bibelns undervisning.
Den katolska kyrkans exklusiva anspråk
I den katolska kyrkan, som dominerade Europa i mer än tusen år innan reformationen på 1500-talet, hade man utvecklat en organisatorisk hierarki och ämbetssyn som begränsade den andliga tjänsten i huvudsak till de ordinerade prästerna. Det var otänkbart att en lekman skulle läsa och förstå Bibeln, eller undervisa andra. Man hade i sin tradition uteslutit möjligheten att Anden skulle ge sina gåvor till församlingen genom vanliga människor. Man menade att bara den katolska kyrkan genom sitt läroämbete, sin tradition och sin påve hade förmågan att rätt uttolka Skriften.
Reformatorernas ”nya” förståelse
Reformatorerna på 1500-talet ifrågasatte påvens ofelbarhetsanspråk och auktoritet och därmed prövades också alla andra av den katolska kyrkans ståndpunkter. När man väl började fråga vilket bibliskt stöd kyrkans lära och praxis hade, hittade man många saker man kunde ifrågasätta. Det var verkligen revolutionerande att släppa tron på påvens ofelbarhet genom att t.ex. ifrågasätta avlatshandeln, att bibeln och mässan skulle vara enbart på latin, att celibat var obligatoriskt för prästerna,. Det ledde också till nya tankar kring den katolska kyrkans ämbetssyn, helgondyrkan och sakramentslära. Den framväxande, ”nya” förståelsen av bibelns budskap och den kristnes liv och verksamhet fick långtgående konsekvenser.
När man började översätta bibeln till folkens egna språk ledde det till en stor ökning av antalet bibelläsare. De nya bibelläsarna fick nya insikter när teologer, präster och munkar började diskutera hur man rätt skulle förstå bibeln. De nya insikterna kunde de sedan verifiera genom sin egen bibelläsning. Det ledde under de följande århundradena till att det växte fram protestantiska rörelser, som tillämpade de nya insikterna på olika sätt.
Luthers perspektiv på prästadömet
Martin Luther, vars reformationsarbete påverkat hela Norden, lyfte fram det vi nu känner som ”det allmänna prästadömet” som inkluderade alla troende och döpta. Poängen var då att alla troende som präster har direkt tillträde till Gud, det behövs ingen annan medlare än Kristus. Redan det här var ett stort avsteg från den katolska traditionen. Det betyder också att alla troende har del i samma uppdrag att föra evangeliet vidare. Han skiljde ändå det “allmänna” från det ”särskilda” prästadömet. Det särskilda prästadömet var förbehållet biskopar och präster, men Luther menade att det handlade mera om en arbetsfördelning.
Luther skrev: ”Det finns ingen verklig, grundläggande skillnad mellan lekmän och präster … mellan religiösa och sekulära, förutom för ämbetets och arbetets skull, men inte för statusens skull. De tillhör alla den andliga ståndsordningen, alla är sanna präster, biskopar och påvar. Men de har inte alla samma arbete att göra.”
Kväkarnas radikala tolkning
Andra reformatoriska rörelser gick ännu längre i frigörelsen från den gamla ämbetssynen mot en mer inkluderande gudstjänstordning. ”Society of Friends”, dvs. kväkarna, är kanske den rörelse som på 1600-talet gick allra längst i att eliminera den kyrkliga hierarkin. Man avskaffade i praktiken det särskilda prästämbetet och gav utrymme för alla att bidra till gudstjänstens/samlingens innehåll. Grundaren George Fox menade att ritualer kan ignoreras så länge man upplever en verklig andlig omvändelse. Kvalificering för tjänst ges av den helige Ande, inte av teologistudier. Alla som leds av den Helige Ande får tjäna. Gud ”bor i deras hjärtan som lyder honom”. Religiösa upplevelser är inte begränsade till kyrkobyggnader. Fox fokuserade mycket på den ”inre guiden”. Med hänvisning till att den Helige Ande som inspirerat Skriften också är dess rätta uttolkare.
Harvey Gillman beskriver kväkarnas hållning så här: Precis som kväkare inte begränsar gudstjänsten till vissa tider, platser eller människor, så har de inget avskilt prästadöme… Det finns inget behov av att någon specifik person utses till profet, präst eller kyrkoledare. Kväkare skulle säga att om människor är öppna för kraften av kärlek och ljus i sina liv, så kommer de själva att bli profetiska och prästerliga och behöver inte följa kyrkoledares externa auktoritet. De kommer att få kraft att vara sig själva, att finna Gud i sina hjärtan och att tjäna andra människor.
Kväkarna representerar kanske i sammanhanget en extrem motreaktion till den exkluderande hierarkin inom den katolska kyrkan. Andra protestantiska rörelser utvecklade en tydligare ledarstruktur, samtidigt som man bejakade varje troendes andliga tjänst. Man lyfte då fram bibelns undervisning om tjänster och ledarfunktioner i församlingen och tillämpade den mer konkret i sin organisationsstruktur. Kväkarnas betoning på Andens tilltal till alla troende är ändå något pingstkyrkan kan sympatisera med.
Baptistkyrkan betonar att uppdraget delas av alla
När baptiströrelsen startade i början av 1600-talet hade man en stark övertygelse om att alla troende är jämbördiga ”kungar och präster”. Grundarna av den första baptistförsamlingen, John Smyth och Thomas Helwys, underströk att ”prästadömet” delas av alla, uppgiften är inte begränsad till några få. När man år 1644 ville förklara saken tydligare skrev man att ”alla Hans tjänare är kallade att komma med sina gåvor som Gud gett dem”. 1677 skrev man att ”alla medlemmar förväntas bidra till församlingbygget genom att med sina gåvor stärka delaktighet, kärlek, och utvecklandet av de troendes gemenskap”.
Det här ledde också till en församlingskultur där alla medlemmar hade möjlighet att påverka och bidra. Man betonade individens eget ansvar inför Gud, och resonemanget ledde naturligt till en kongregationalistisk syn på församlingsorganisationen. Man blev föregångare i församlingsdemokrati genom att man tidigt gav kvinnor rösträtt i församlingsmötet jämsides med männen.
Pingstkyrkan betonar Andens närvaro i varje troende
När pingstväckelsen bröt ut på allvar i början av 1900-talet hade man med sig olika fria kyrkors teologiska insikter och då särskilt mycket från den baptistiska bibelförståelsen. Därför var det lätt att bygga vidare på tanken om ”alla troendes prästadöme”, särskilt när man blev övertygad om att Anden vill utrusta varje troende med kraft. Det nya, jämfört med övriga kyrkor, var betoningen på Andens gåvor, kanske särskilt tungotalet, som något verkligt och giltigt fortfarande. Den centrala tanken var att Anden ville ge sina gåvor åt de troende för att de bättre skulle kunna tjäna i sin församling och i sitt sammanhang. Utöver det underströk man att gåvorna skulle hjälpa dem med missionsuppdraget. De framväxande pingstförsamlingarna bejakade omgående de enskilda troendes tjänst genom både naturliga och andliga gåvor i församlingens liv och gudstjänst.
Utgångspunkten för tanken på alla troendes prästadöme finns i 1 Petrusbrevet 2:9, där det står: ”Men ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.” Den här versen förstås då som att alla troende fått samma uppdrag som ett utvalt folk och ett kungligt prästadöme att förkunna hans härliga gärningar.
I Uppenbarelseboken 1:5-6 sägs det att Jesus Kristus har gjort de troende till ett ”kungarike, till präster åt sin Gud och Far”. Det förstärker tanken att alla troende är kallade att vara präster, tjäna Gud och tjäna hans syften. Det finns föga utrymme för en ”andlig ämbetselit” som fungerar som medlare mellan Gud och den troende.
Men för pingstkyrkan har det i stället varit en speciell utmaning att enskilda personer med hänvisning till Andens gåvor har kunnat få stor auktoritet som inte prövats eller underställts någon annan auktoritet. Man kan tycka att det i den pingst-karismatiska världen finns alltför många fristående organisationer som bygger på enskilda karismatiska ledare. Samtidigt är det något dynamiskt levande i denna ”entrepenörsanda” och den har många gånger lett till att goda initiativ har tagits, inte minst på missionens område. Och det finns, trots allt, ännu fler församlingar och pingstsamfund där man tillämpar både kollektivt ledaransvar och prövning av profetior och andra verksamheter som hänvisar till Andens tilltal.
När Paulus i 1 Kor 12 talar om de andliga (nåde)gåvorna betonas den kollektiva fördelningen. Som Paulus beskriver det kan det i församlingen manifesteras olika gåvor genom många olika människor. Det är aldrig fråga om att någon enskild upphöjs till en speciell position för sin gåvas skull. Men alla kan ges utrymme, och alla ska prövas av församlingen, och hanteras med respekt och god ordning. ”Hos var och en visar sig Anden så att det blir till nytta.”
När man förstår att alla troende är kallade till att vara ”präster”, utmanar det även alla i kyrkan till aktivt deltagande och andlig utveckling. Det är samtidigt en förutsättning för att den lokala församlingen ska kunna ha andliga fäder och mödrar, herdar, lärare, profeter, apostlar, evangelister, liksom också personer som uppmuntrar, förmanar och tröstar, som delar ut gåvor och visar barmhärtighet (Rom 12).
Både anställda och vanliga medlemmar inkluderas i en mångfald av gåvor och tjänster. Som Paulus skriver: ”Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet.” Ef 4:11-13
Den globala pingstkyrkan
Det faktum att pingstväckelsen spridit sig till så gott som alla länder i världen och att tillväxten fortsätter kan ganska långt förklaras med Andens närvaro och gåvor, missionsvisionen och ”alla troendes prästadöme”. Alla troendes prästadöme gör att den enskilde kan engagera sig i det stora, gemensamma missionsuppdraget och att alla troende, åtminstone i princip, ges möjlighet att vara med. Sedan är det förstås ändå en kombination av naturliga och andliga gåvor som avgör vilken funktion och roll den enskilde får i sin lokala församling och/eller i det större missionala sammanhanget.
Historiskt har det också lett till att etablerade pingstförsamlingar sänt ut missionärer till hela världen och att de s.k. ”missionsländerna” idag sänder ut sina egna missionärer. På drygt hundra år har den här inkluderande och engagerande missionsvisionen lett till en församlingsutveckling som idag räknar med flera hundra miljoner medlemmar i den brokiga, men dynamiska pingstfamiljen.
Litteratur:
Agyapong, Kwasi Atta: The Priesthood of All Believers: Pentecostal-Charismatic Ecclesiology as the Nexus of Equipping (E-Journal of Religious and Theological Studies (ERATS)) 30.1.2025
Luther, Martin, “To the Christian Nobility of the German Nation,” in Luther’s Works, 44:129
Gillman, Harvey i The Book of Discipline 1988 https://qfp.quaker.org.uk/passage/27-36/
Blevins, Carolyn D.: The Priesthood of All Believers, The Baptist History & Heritage Society, 2001/2021
Warrington, Keith: Pentecostal Theology, T&T Clark, 2008
Westin, Gunnar: Den kristna friförsamlingen genom tiderna, Westerbergs 1954
———————
Pingstkyrkans teologiska rötter – del 3 – Alla troendes prästadöme
Mycket av pingstkyrkans teologiska resonemang och bibelförståelse bottnar i de upptäckter som gjordes i bibelläsningen under 1500-talets reformatoriska processer. Ambitiösa pingstteologer hävdar naturligtvis att det är från Bibeln man hämtar sin teologiska hållning. Men den ambitionen hade också en del bibelläsare redan på 1500-talet. Mycket av det som pingstkyrkan idag omfattar som bibliskt, kan man också känna igen i den anabaptistiska och den ”radikala reformationens” teologiska resonemang. Men även andra kyrkor i historien har bidragit till den sammantagna pentekostala teologiska förståelsen.
Därför publiceras här en serie artiklar om olika teologiska (åter)upptäckter som gjordes på 1500-talet och senare och som fortfarande delas av i pingstkyrkan idag. Del 1: Troendedopet, del 2: Den fria kyrkan.
———————
pingstfi.blog 