Tisdagen den 21 januari 2025 var det exakt 500 år sedan det första registrerade troendedopet genomfördes i Zürich. Några personer som hade läst bibeln grundligt hade landat i övertygelsen att det ”barndop” som praktiserades i katolska kyrkan inte hade stöd i bibeln. Däremot hade man hittat många exempel på personer i Nya testamentet som efter att de kommit till tro på Jesus och efter att de beslutat bli hans lärjungar lät döpa sig. I sann reformatorisk anda ville man nu söka förebilderna från Bibelns texter och inte från kyrkans tradition.

Under 1500-talets första decennier var det många som började läsa bibeln på ett nytt sätt. Många teologer, munkar och präster, hade opponerat sig mot den katolska kyrkan påbud och traditioner som man upplevde vara i strid med bibelns texter. Martin Luther och Ulrich Zwingli har gått till historien som betydande reformatorer som startade den protestantiska revolutionen inom den allenarådande katolska kyrkan. Men det var många fler som deltog i diskussionerna både officiellt och inofficiellt. Några av dem drog slutsatsen att dopet behöver föregås av omvändelse och tro och vara baserat på personens eget beslut. Det här väckte stor debatt, man höll också officiella ”disputationer” – där resultatet ändå blev i att barndopet behölls som praxis i den lutherska (Luther) och den reformerta kyrkan (Zwingli, Calvin).

Några av dem, som börjat anse att troendedopet var det bibliska dopet, samlades den 21 januari 1525 för att be och samtala vidare. Georg Blaurock, Conrad Grebel och Felix Manz var några av dem. När man hade bett steg Blaurock upp och vädjade till de andra att de skulle döpa honom på det sätt som de nu insett var ”det riktiga kristna dopet”. Conrad Grebel döpte då Georg Blaurock, som därmed blev den första som registrerades* som troendedöpt. Därefter bad de andra att Blaurock skulle döpa dem, vilket han också gjorde. Därmed blev den 21 januari 1525 startpunkten på en ny gren av protestantismen, en radikalare reformation**, som skulle komma att påverka kristenhetens utveckling mycket mer än någon kunde ana på 1500-talet.

Omedelbart började de nydöpta resa omkring och förkunna att människor skulle omvända sig, låta döpa sig och besluta sig för att leva ett liv i Jesu efterföljd. Det väckte bestörtning hos de styrande och redan den 30 januari blev de tre tillsammans med 25 andra fängslade för första gången. Men de kunde bli fria genom att betala böter och ta emot en skarp reprimand över deras felaktiga handlande mot både Gud och medmänniskor. När de fortsatte sin förkunnelse om dopet blev det fler disputationer och fler fängelsedomar.

I den tredje disputationen den 6-8 november 1525 skulle teologen Balthasar Hubmaier delta, men han hade blivit tvingad att återvända till sin hemstad Waldshut. Han hade skrivit utförligt om dopet och hans texter*** blev betydelsefulla under hundratals år i den nya ”döparrörelsen”. (Man försökte under några år få honom att avsäga sig sina nya upptäckter i tron men det slutade ändå med att han blev bränd på bål den 15 mars 1528. Tre dagar senare dränktes hans fru i floden Donau för att hon inte heller ville avsäga sig sin övertygelse om dopets betydelse och innebörd.)

De radikala reformatorerna vann inget gehör hos Zwingli och de andra styrande i Zürich. De blev därför på nytt fängslade. Under vintern 1526 ökade skaran i fängelset med fler fängslade ”brethren” som frihetsberövades av samma skäl. Den 7 mars 2026 blev de dömda till livstids fängelse. I samma veva beslöt man att omdop (anabaptism) var strängeligen förbjudet och de som utförde det skulle i fortsättningen dömas till döden genom dränkning. För att göra en längre historia lite kortare kan konstateras att försöken att stoppa den här nya läran om dopet tog sig allt våldsammare former. Den 6 september 1529 blev Blaurock bränd på bål för att han inte avsade sig sin övertygelse. Ett öde som han delade med många andra ”anabaptister” under 1500-talet.

Trots de svåra förföljelserna av anabaptisterna under 1500- och 1600-talet dog inte rörelsen ut. I stället växte den och spred sig, först från Zürich västerut till Amsterdam. Där växte en anabaptistisk rörelse fram under ledning av Menno Simons. De som var med där började kallas mennoniter efter ledarens namn. Den rörelsen har idag drygt 2 miljoner medlemmar.

En stor rörelse, som antog samma dopsyn, blev sedan baptisterna från 1600-talets början. Många av ”troendedöparna” flyttade till Amerika där de fick större utrymme att utöva sin tro fria från de historiska kyrkornas förföljelse och där växte sedan en stark baptistkyrka fram. Baptistkyrkorna räknas idag ha ca 100 miljoner medlemmar. Pingströrelsen med samma dopsyn har under 1900-talet och 2000-talet har vuxit till ca 200 miljoner medlemmar och många självständiga nya kyrkor med samma dopsyn har ungefär lika många medlemmar.

Det innebär att från den lilla och svårt förföljda rörelsen av troendedöpare under 1500-talet har det vuxit globala rörelser av troendedöpare med mer än 500 miljoner medlemmar. 500 miljoner efter 500 år – det vittnar om att de teologiska upptäckter**** man gjorde på 1500-talet fortfarande är trovärdiga!

---

* Naturligtvis är de första ”registrerade” troendedöpta redan noterade i evangelierna och i Apostlagärningarna. Men här avses det första troendedopet som är dokumenterat och därmed registrerat efter mer än 1000 år av katolsk barndopspraxis. Det här dopet av Blaurock ledde till flera och av den lilla ”rännilen” har det nu blivit en stor ”flod”.

**termen ”den radikala reformationen” började användas på 1960-talet i akademiska kretsar som beteckning på rörelser som ville gå längre i reformerna än vad t.ex. Luther gjorde. Den anabaptistiska rörelsen hör till den gruppen. Man kan säga att anabaptismen var reformatorisk rörelse som gav sitt unika bidrag till dagens troendedöparkyrkor. Dessa kyrkor har idag fler anhängare globalt än de lutherska och calvinska (reformerta) kyrkorna sammanlagt. Ett faktum som vi i det lutherska Norden inte hör så mycket om.

***så här skrev Hubmaier bl.a om dopet: ”Det här behöver du veta för att bli döpt. Att du bekänner att du är en usel syndare och skyldig, att du också tror på förlåtelsen för dina synder genom Jesus Kristus, och att du ger dig själv till ett nytt liv med den fasta beslutsamheten att förbättra ditt liv och inrätta det i linje med Kristi vilja, i Faderns, Sonens och den helige Andes kraft”

****förutom dopet lyfte anabaptisterna fram många andra saker man hittade i bibeln som avvek från katolska kyrkans lära och praxis: T.ex frivillig anslutning till kyrkan genom troendedopet, religionsfrihetstanken – samvetsfrihet, separation från eller icke-anpassning till världen, icke-våld/pacifism, det allmänna prästadömet.

---

Litteratur: 
Kauppinen, Risto: Kasteen tie, Aikamedia 2021
Pipkin/Yoder: Hubmaier, Balthasar – Theologian of Anabaptism, Plough Publishing House 2019
Hyatt, Eddie L.: 2000 years of Charismatic Christianity, Charisma House 2002
Westin, Gunnar: Den kristna friförsamlingen genom tiderna, Westerbergs 1954

Några länkar till mer om ämnet:

https://gameo.org/index.php?title=Anabaptism
https://gameo.org/index.php?title=Blaurock,_Georg_(ca._1492-1529)
https://gameo.org/index.php?title=Grebel,_Conrad_(ca._1498-1526)
https://gameo.org/index.php?title=Hubmaier,_Balthasar_(1480%3F-1528)
https://uwaterloo.ca/mennonite-archives-ontario/
https://en.wikipedia.org/wiki/Anabaptism

Dopbilden: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Baptism_at_Northolt_Park_Baptist_Church_(cropped).jpg
brett jordan, CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

---

Pingstkyrkans teologiska rötter – del 1

Mycket av pingstkyrkans teologiska resonemang och bibelförståelse bottnar i de upptäckter som gjordes i bibelläsningen under 1500-talets reformatoriska processer. Ambitiösa pingstteologer hävdar naturligtvis att det är från Bibeln man hämtar sin teologiska hållning. Men den ambitionen hade också en del bibelläsare redan på 1500-talet. Man kan framför allt i den ”radikala reformationens” teologiska slutsatser känna igen mycket av det som pingstkyrkan omfattar som bibliskt. Därför publiceras här en serie artiklar om olika teologiska (åter)upptäckter som gjordes på 1500-talet (och senare) och som fortfarande delas av pingstkyrkan idag.